Gösta Ågren, Lars Huldén och Claes Andersson skrev under 1960- och 1970-talet poesi med socialt engagemang. I likhet med andra författare strävade de efter att öppna poesin mot vardagen, samhället och politiken. Lyrikens förhållande till ideologier, inte minst vänsterrörelsen, var ofta föremål för debatt. I Dikt och ideologi lyfts en fängslande men förbisedd period i den finlandssvenska poesins historia fram.
Anna Möller-Sibelius visar hur motsättningen mellan socialt engagemang och poesins genrekrav kom att bli både kreativ och produktiv i de tre författarskapen. Dikterna tar upp förortsliv, mentalvård, tv-program, kärnvapenhot, demonstrationståg och nationella ikoner. Dessa ämnen krävde ett nytt formspråk och inspirerade till experiment och kommunikation med läsaren.
I sin analys kontextualiserar Möller-Sibelius dikterna och nyanserar samtidigt bilden av dessa årtionden. Hon visar hur författarna återknyter till och breddar en idealistisk tradition, granskar samtidens marxism och blickar framåt mot en socialkonstruktivistisk syn på poesin och språket.
