Hur förvarar du dina gamla släktfoton där hemma? I en trasig skolåda från 1950-talet eller i plastpåsar undanskuffade i en skrubb i källaren? En del foton finns kanske upplimmade i album, men du märker att de bleknar år för år och färgerna förändras. I så fall är du inte ensam.
Vi vill ju gärna behålla de gamla fotona och tycker om att titta på dem. Vi fascineras av förfäderna i stärkta kragar med allvarliga miner och minns släktingar och vänner som kanske inte finns längre. Vi skrattar åt våra egna fåniga kläder eller frisyrer som unga och längtar lite nostalgiskt tillbaka till en tid som framstår som okomplicerad. Vi borde kanske börja ta bättre hand om våra fotoskatter.
Alla kan göra någonting
Intresset och förutsättningarna för att reda upp privata bildsamlingar varierar såklart, men det skadar aldrig att känna till vad det lönar sig att tänka på och vad som enkelt låter sig göras. Mycket av det som gäller för övriga dokument i ett hemarkiv, såsom brev eller dagböcker, gäller också för foton. Det kan ändå vara bra att veta att fotografiska material är ännu känsligare än papper för förändringar i temperatur och luftfuktighet. Skador på foton beror nästan alltid på samverkande faktorer och en riktigt dålig kombination är hög temperatur och hög luftfuktighet. Därför är det viktigt att man förvarar sina foton i en så stabil miljö som möjligt. Det ska alltså helst vara torrt, svalt och jämn temperatur (under 22 grader C men helst bara 15–18 grader C, luftfuktigheten under 60 %, helst ca 45 %). I hemförhållanden är det här ju inte så lätt att åstadkomma, men det betyder att till exempel en fuktig källare eller en vind som är kall på vintern och het på sommaren är betydligt skadligare som förvaringsplats än en normal bostad. Förutom värme och fukt är UV-strålning, vanligt dagsljus, en av de största bovarna när det gäller skador på foton. Tänk alltså särskilt på i vilka utrymmen du förvarar dina bilder och försök skydda dem mot ljus.
Var särskilt rädd om negativen
Har du negativ ska du ta extra väl hand om dem eftersom de är originalen. Gamla glasnegativ är ett förträffligt fotomaterial och rätt förvarade håller de antagligen i hundratals år (förutsatt att man inte tappar dem i golvet). Knepigare är det med acetat- och särskilt nitratfilm som inte är lika hållbar. Det sägs att nitratfilm, som slutade tillverkas först 1952, kan självantändas vid 40 grader C. Nitratfilmen, som kan vara förvillande lik vanlig acetatfilm (på den senare står ibland texten Safety Film i kanten, men inte alltid) avger särskilt i fuktig miljö salpetersyra som skadar själva filmen och dessutom också annat fotografiskt material i närheten. Därför ska nitratnegativen helst förvaras skilt för sig, luftigt i egna påsar avsedda för fotomaterial. Om negativen börjar lukta ättika är det skäl att avlägsna dem. Färgnegativ håller också ganska dåligt i hemförhållanden, medan färgdiapositiv har en betydligt längre livslängd.
Hantera varsamt
Allt fotografiskt material hanteras försiktigt. Negativens emulsionsyta (den matta sidan med ljuskänsligt material och bindmedel) är speciellt känslig och ska inte vidröras med bara händer, eftersom fingeravtryck förvärras med åren. Håll därför i negativ och positiv i kanterna. Blås aldrig på ett foto för att bli av med damm eller smuts. Om man vill kan man använda en mjuk pensel eller ”öronpump” från apoteket för att avlägsna skräp.
Tänk på att föremål som kommer i kontakt med fotona lämnar spår efter sig med tiden. Avlägsna försiktigt tejp, gummiband, gem och plastfickor. En sak man kanske inte tänker på är att också vanliga papperskuvert med limkanter lätt lämnar fula spår. Idealet är om man kan använda syrafria påsar ämnade för fotobruk, men redan högklassigt kopieringspapper är bättre än vanliga papperskuvert som har för högt pH-värde. Fotoalbum mår oftast bäst av att bevaras som de är, utan att man försöker ta loss bilderna, eftersom man då kan göra mera skada än nytta. Om albumet är mycket trasigt kan man försiktigt avlägsna fotona och förstöra albumet. Fotoalbum där fotona hålls fast under självhäftande plastfilm är dåliga eftersom bilderna lätt fastnar i plasten och förstörs med tiden. Här är det bäst att plocka bort bilderna innan det händer.
Skriv upp allt du vet om bilden
Metadata, alltså uppgifter om fotona, är lika viktig att ta tillvara som själva bilderna. Ju mer vi vet om en bild, desto värdefullare är den som historisk källa. Vi blir alla frustrerade ibland då vi hittar ett intressant foto men inte kan identifiera personerna eller platsen: ”Vem är det där som ser så bekant ut och var sjutton är bilden tagen?” Anteckna alltså all viktig information om bilderna (motiv, personer, ort, tidpunkt, fotograf) antingen i en separat fotoförteckning eller med mjuk blyertspenna (4B, 6B) på baksidan av bilden. Använd inte kulspets eller tusch – bläcket kommer igenom med tiden.
Digitalisering kan rädda gamla foton
Gamla positiv och negativ kan få nytt liv genom digitalisering, i synnerhet om de håller på att förstöras. Man får till exempel på det viset fram de rätta färgerna i ett gulnat foto från 1970-talet. Reprofotografering av positiv är skonsammare än skanning, eftersom skannern alstrar både ljus och värme som kan skada bilden.
När det gäller digitala bilder, både digitaliserade foton och nya så kallade born digital-foton, är det klokt att gallra ut dubbletter och dåliga bilder. Spara bara bilder du faktiskt är nöjd med och ordna dem gärna i mappar enligt tema och/eller årtal. Då hittar du lättast bland bilderna. Det är bäst att spara sina digitala bilder, inte endast på den egna mobilen eller datorn, utan också som backup på en extern hårdskiva eller kanske allra helst i en molntjänst. Att lagra foton på cd-skivor eller dvd:n rekommenderas inte, eftersom livslängden för dem är kort. Använd etablerade filformat som JPEG och TIFF och uppdatera till nyare format och lagringsmedium vid behov. Tänk på att också digitala bilders värde ökar avsevärt om du förser dem med metadata.
Vare sig våra bilder är gamla eller nya, analoga eller digitala, vittnar de om sin tid och är en del av vår historia. Vi kan försöka vara rädda om dem, de hjälper oss själva och dem som kommer efter oss att förstå vårt gemensamma kulturarv.
Text: Marika Rosenström, arkivarie