Folkloristen Jakob Löfgren blev intresserad av hur män berättar om sin barndom och om hur det har varit att växa upp som pojke. Därför formulerade han en lista med frågor kring berättelser, minne och barndom som riktades till män och skickades ut i Svenskfinland via SLS och i Sverige via Folklivsarkivet i Lund.
Inte bara pojkstreck och solskenshistorier
– Svaren på listan blev mycket tyngre än vad jag i min egen naivitet trodde att de skulle vara. Det är alltid bra när informanterna överraskar en. De verkar ha skrivit av sig någonting. Ibland får jag känslan att ingen frågat tidigare.
Jakob Löfgren hade visserligen också förväntat sig att få berättelser om tråkiga eller rentav traumatiska upplevelser av män som hade varit pojkar under kriget, men han överraskades av att så många har velat dela med sig av tunga minnen.
– Det är oftast någonting som inom maskulinitetsforskning kallar för rädslan att falla, känslan av att ”jag kom inte riktigt dit jag skulle”.
Löfgren konstaterar att en del av de negativa barndomsminnena kan handla om till synes små saker, som att informanten inte hade haft eftertraktade leksaker som grannbarnen hade. Men bland berättelserna finns också mer traumatiska erfarenheter av bland annat sådana som varit krigsbarn, och med finns också berättelser om våld i hemmet och till och med om sexuellt våld.
– I ett svar på frågan ”Berätta ett barndomsminne” står det bara ”jag stod på trappan på skolgården var eviga rast”. Punkt. Det är det enda som informanten har skrivit. Där har det ju hänt någonting, och det bara smäller i mig som läsare.
– Nu låter ju allt väldigt deppigt. Det är det inte. Det finns också glada historier. Det finns utläggningar om varför man samlade på vissa leksaker, det finns utläggningar om vad man läste, vad man tittade på och hur man uppfattade till exempel Kalle Anka.
Den egna bokhyllan gav idén
Någonting som av allt att döma har betytt mycket för många pojkar är Wahlströms ungdomsböcker, de som hade gröna ryggar, vilket markerade att de var pojkböcker. Böckerna nämns i flera svar.
Idén till frågelistan fick Jakob Löfgren från sin egen bokhylla när han var i färd med att packa ner den för att flytta från Åbo till Lund.
– Jag stod och tittade på min boksamling och så tänkte jag att vad sjutton, det är många serietidningar i den här samlingen. Varför? Jag är över 30 år gammal, halvvägs till 40 snart, varför har jag så många serietidningar i min samling?
Härifrån spann tankarna vidare och han började undra varför vissa saker ”fastnar” från barndomen. Han blev nyfiken på vilka mediala berättelser som har fastnat från andra mäns barndom och uppväxt.
När Löfgren började leta efter material om pojkars berättelser insåg han att ingen forskare tidigare bett män skriva om sina upplevelser från barndomen.
– Och när jag började titta på den tidigare forskningen om mäns uppväxt, så tenderade det att hamna någonstans i pedagogiken eller i utvecklingspsykologin, vilket betyder att mycket forskning handlar om när det är problem. Det finns också ganska mycket litteraturforskning internationellt om hur bilden av pojken konstrueras i litteratur, som Mowgli och Emil i Lönneberga och alla de här vilda pojkarna.
– Men själva erfarenhetsberättelserna, som jag är intresserad av, saknades. Det är grundforskning, men jag tänkte att ”då gör vi det”.
Skillnader mellan Finland och Sverige
När intervjun görs i slutet av mars 2019 har frågelistan i Svenskfinland nyligen stängts, medan insamlingen i Sverige pågår sedan en månad. I Svenskfinland har omkring 25 män svarat på listan och i Sverige har det då kommit in ungefär 15 svar.
Det finns en del skillnader mellan svaren från Svenskfinland och Sverige.
– Det låter lite stereotypt, men nog skriver finlandssvenskar lite mer korthugget. Men det är en generalisering, för det jag tror det handlar om att informanterna i Svenskfinland vet vad SLS är, så de berättar för en institution på ett annat sätt.
– De svar från Sverige som jag har sett hittills talar till mig som forskare. I Sverige har googlingsstatistiken på mig gått upp jättemycket för folk googlar mig först och svarar sedan.
En annan skillnad är åldersfördelningen bland dem som svarat. I Sverige verkar googlingarna ha lett till att de flesta svaren kommit från män som är i stort sett jämnåriga med Löfgren.
– I Svenskfinland kommer det svar från olika generationer på ett helt annat sätt än i Sverige. Den äldsta som har svarat tror jag är född 1933 och den yngsta är född 2001. Och sen finns det nån som är född på -90-talet, två som är födda på -80-talet och några på -70-talet och -60-talet.
Jakob Löfgren har redan börjat skissa på en artikel utifrån materialet och tanken är att det ska bli fler.
– Jag ska ta tillfället i akt och tacka alla mina informanter, för det är intressanta levnadsberättelser som kommer.
Avhandling om fandom
Jakob Löfgren disputerade 2018 på en avhandling om fans till fantasyförfattaren Terry Pratchetts Skivvärlden (orig. Discworld), och om hur litteratur blir folklore.
– Om man undersöker hur folklore blir litteratur tar man kanske Beowulf och tittar på hur den har påverkat Tolkien. Jag vände på steken. Det vill säga: Hur går det till när man får tillräckligt mycket fans och folk börjar bygga egna fester och på ett sätt börjar leva i den värld man skapat?
– Här handlar det om Terry Pratchetts fans och en väldigt specifik liten by i England, som har ett julfirande, Hogswatch, varje år som är plockat ur böckerna. Det är helt enkelt en fest där man firar allting som har med Terry Pratchetts Skivvärld att göra. Man samlas kring det och hittar på olika ritualer och nya traditioner.
Byn – eller staden på 5 000 personer – heter Wincanton och finns i Somerset; Jakob Löfgren jämför den med miljön i tv-serien Morden i Midsomer.
– I den byn bor det en nu äldre herreman som heter Bernard Pearson som råkade vara vän med Terry Pratchett. Han har en butik som heter The Discworld Emporium där han tillsammans med Terry Pratchett gjorde olika konsthantverk som var kopplade till den här världen. Och de började fira lite smått. De hade en butiksfest och började bjuda in lite kompisar och sen bara växte det.
– Staden hakade på, så den blev officiellt tvillingstad med en stad i böckerna. Det är ett litet samhälle så ekonomiskt sett har de nu en stor grej. De byggde ett nytt bostadsområde och frågade Terry Pratchett om de fick döpa gatorna efter gatunamn i böcker och det fick de. Hela det här rör sig i den intertextuella världen, i flödet mellan verklighet och fantasi.
– Själva festen är av fans för fans. Butiken tjänar ju pengar på det här och pubarna skulle inte gå runt om det inte kom massor av folk flera gånger om året. Men här finns många gemenskapsbyggande faktorer. Det är det som avhandlingen handlar om på ett plan, att man kan ta en sån sak som en bok och bygga en gemenskap på det. I Wincanton är det som en expanderad läscirkel med ritualiserade inslag. Man ger varandra ”julklappar”, man har en auktion, man äter. Det är jätteviktigt vad man äter: korv och potatismos, för så är det i böckerna.
Draken som lockade till Åbo
Jakob Löfgren är född och uppvuxen i Sverige, men sökte sig till Åbo Akademi för att studera. Att det var humaniora han skulle studera var klart från början – han hade gått förberedande gymnasieutbildning för humaniora – men att det fanns ett ämne som folkloristik visste han inte. Han gick igenom humanioraämnen på Åbo Akademis webbplats för att se vilka ämnen som erbjöds.
– Så kommer det en logga med en drake. Och … nu väcks ett litet intresse, och så går jag in och tittar på kurslistan. Jag kommer ihåg att de det året hade en specialkurs i kategoriseringen av trollformler. Jag visste ju inte ens om att man kunde studera sådant!
– Jag reste till Åbo och gjorde ett prov, och jag gick jag upp till institutionen och hälsade på och försökte bilda mig en uppfattning om vad det var för ett ställe. Och sen började jag titta vad som hade producerats. Ja, okej, professorn har skrivit en doktorsavhandling om djävulen och här finns en gradu om black metal!
Den unge Jakob Löfgren hade hittat rätt, och mycket snabbt hade han också klart för sig att det var forskare han ville bli.
– Ja, det finns en berättelse om det också. Det tog ungefär två veckor. Jag tror det går lite folklore på institutionen om det beslutet. Men två veckor in på studierna lär jag ha proklamerat att mig blir ni nog inte av med.
Nu har Löfgren en ettårig anställning som SLS-forskare, då han arbetar med pojkmaterialet. Hans anställning är vid Åbo Akademi, men han arbetar för närvarande vid Lunds universitet. Hur fortsättningen ser ut efter att den SLS-finansierade anställningen upphör i november vet han ännu inte. Men att det blir fortsatt forskning är klart.
– Det bästa med att vara forskare är kanske just det att det finns så mycket som folk annars tar för givet som man får gräva i. Och hela tiden kommer man på vad man själv tar för givet. Så länge som människor överraskar mig och jag får arbeta med det där överraskningsmomentet, så länge håller jag på.
Text: Nina Edgren-Henrichson