Vi har bjudit in Kimmo Grönlund, professor i statskunskap vid Åbo Akademi, att gästblogga om presidentvalet i USA. Grönlund, som är specialist på val och valbeteende och medlem i SLS samhällsvetenskapliga nämnd, har nyss kommit hem från en gästforskarsvistelse vid Stanford-universitetet i USA. Här ger han en analys av varför det gick som det gick.
Det är en vecka sedan det chockerande presidentvalet i USA. Donald J. Trump blir landets nästa president. Trots att så gott som alla seriösa opinionsmätningar och prognoser förutspådde en klar och trygg seger för Hillary Clinton (i medeltal med ett tre procentenheter högre stöd), överraskade det amerikanska folket. Efter folkomröstningen om Brexit i juni visste vi att opinionsmätningar kan ha fel. Jag hade förmånen att följa med valrörelsen, rösträkningen och reaktionerna på plats i San Francisco-området.
Trump överraskade därför att han mobiliserade nya väljargrupper på samma sätt som Brexitförespråkarna i den brittiska folkomröstningen i juni och sannfinländarna i deras valframgångar 2011 och 2015. Opinionsmätningsinstituten förmådde helt enkelt inte dra representativa urval av väljarkåren. De konventionella metoderna där svarspersonernas svar viktas ner- eller uppåt beroende på hur personer med liknande egenskaper tidigare betett sig stämmer inte när det populistiska budskapet mobiliserar.
Vad vet vi om Trumps väljare? En stor vallokalsundersökning med 24 537 väljare som röstat gjordes i samarbete av ledande medier. Enligt den röstade 53 % av männen och 42 % av kvinnorna på Trump. Clinton fick 41 % av de manliga och 54 % av de kvinnliga rösterna. Jämfört med valet 2012 tappade den demokratiska kandidaten bland de manliga väljarna: Obama fick 45 % av de manliga rösterna bakom sig. Det var särskilt vita väljare som valde Trump (58 %) framom Clinton (37 %). Samtidigt lyckades Clinton något sämre bland andra etniska grupper än Obama fyra år tidigare. Trump var överlägsen bland vita lågt utbildade amerikaner. Bland de vita väljare som saknar tredje stadiets utbildning (college eller högskola) röstade hela två tredjedelar på honom.
I det amerikanska valsystemet avgörs valet på delstatsnivå. Det var en bidragande orsak till Trumps överraskande seger. Han lyckades mobilisera väljare i ”industribältet”, d.v.s. i nordost och Mellanvästern. Clintons kampanjorganisation trodde att de relativt trogna demokratiska väljarna i Pennsylvania, Michigan, Wisconsin och Ohio inte skulle överge partiet. Trump som riktade sitt budskap till den vita medel- och arbetarklassen i nämnda stater lyckades över förväntan. Han kammade hem samtliga fyra. Dessutom röstade både Florida och Iowa republikanskt denna gång.
Trumps seger var ”periferins” seger. I varje delstat, inklusive dem där majoriteten var för Clinton, var Trump favorit på landsbygden, i mindre städer och i förorten. På samma sätt var Clinton överlägsen i stora städer. Alla röster är ännu inte räknade men Clinton ser ut att få mellan 1,5 och 2 miljoner fler röster än Trump i hela USA. Aldrig tidigare har den förlorande kandidaten fått så många fler röster än den som valts. Det finns ett utbrett missnöje med valutgången i flera delar av landet på grund av röstpolariseringen. Massiva ”inte min president”-protester har pågått sedan valnatten och undergräver tillsammans med det faktum att Clinton fått betydligt fler röster än Trump hans legitimitet som nyvald president.
Varför röstade 60 miljoner amerikaner på en man som enligt alla vedertagna mått är helt olämplig som president? En lögnare och vindflöjel som blånekar att han någonsin sagt det som han gjort (och som kan dokumenteras), varit skattesmitare i decennier, stämmer personer som han inte kommer överens med, lovar bygga en mur mot Mexiko och deportera miljoner illegala invandrare samt göra Amerika stort igen genom att säga upp eller stoppa frihandelsavtal. En kandidat vars kvinnosyn och beteende mot kvinnor är minst sagt olämpligt för ett jämställt samhälle.
Svaret bör sökas hos en stor väljargrupp som känt sig bortglömd: män med låg utbildning. Den vita heterosexuella lågt utbildade mannen längtar tillbaka till det förflutna, till sin storhetstid. I USA inföll denna ”gyllene” period på 1950-talet. Det var då mannen bestämde. Han var kärnfamiljens överhuvud. Trots låg utbildning kunde han ha en trygg inkomst och en relativt sett hög samhällelig ställning tack vare ett jobb i bil- eller metallindustrin.
Samhället i dag ser helt annorlunda ut än för 60 år sedan. Moderniseringen har öppnat nya möjligheter särskilt för kvinnor och etniska och sexuella minoriteter. Samhället är mer jämställt och jämlikt. Utvecklingen upplevs som positiv av de flesta men som ett hot av en grupp missnöjda män. Globaliseringen har lyft en stor del av världens befolkning ur fattigdom men samtidigt lett till en relativ deprivation för den gamla arbetarklassens ”Archie Bunkers”.
Finanskrisen 2008 ledde i många fall till arbetslöshet och en reell fattigdom i USA. Då är en person som Trump ett sista halmstrå som man tycks vara redo att tro på. En auktoritär karismatisk man som äntligen bygger den stora muren och stoppar invandringen som ”tar jobben”. Muren som skyddar mot den onda världen, ger tillbaka industrin och viktigast av allt, placerar den vita mannen tillbaka på sin piedestal.
Utrikes- och säkerhetspolitiskt är Trump helt oerfaren. Hans tidigare uttalanden om Nato och Putin är – särskilt ur finländsk synvinkel – oroväckande med tanke på världsläget där den fria världen borde ha en konstruktiv demokratisk ledare som motpol till det alltmer aggressiva Ryssland.
Text: Kimmo Grönlund, professor i statskunskap, Åbo Akademi