Jag har alltid varit fascinerad av talande tystnader, av det som skaver och av det som hittas mellan och bortom raderna. Intresset för luckorna och för de berättelser som de döljer har styrt min forskning, mitt skrivande och även min aktivism. Det är ett intresse som fört mig till arkiven och som till slut fick mig att skriva boken Queera minnen. Om tystnad, längtan och motstånd (Schildts & Söderströms, 2021). Där berättar jag om några levnadsöden under tiden då homosexuella handlingar var kriminaliserade i Finland – det vill säga åren mellan 1894 och 1971 – men lika mycket handlar den om hur man kan närma sig en historia som varit förbjuden och nertystad samt om hur förföriska arkiven kan vara.
När vi talar om queert kulturarv före och under 1900-talet talar vi om en kultur och en historia som ofta ägt rum i det fördolda. Kriminaliseringen, medikaliseringen och det moraliska fördömandet av homosexuella handlingar och normbrytande könsidentiteter/uttryck har lett till en tystnad, censur och självcensur. Som en följd av detta har en hel del av det material som kunde berätta om hur homosexuella eller transpersoner levt förr, till exempel brev, dagböcker eller fotografier, förstörts av personen själv under hens livstid eller senast efter personens död av hens närmaste och släkt. Det gäller i högsta grad många av de kvinnor jag undersökt, där brev, dagböcker och annat material som skulle avslöja något om arten av deras relationer är så gott som frånvarande. Mot denna tystnad ställs Harald Gallens (1880–1931) arkiv som ingår i SLS arkiv: i hans dagböcker från de första årtiondena av 1900-talet är det homosexuella begäret utskrivet och benämnt samt hans sexuella partner namngivna – så till den grad att jag ibland ställt mig frågan vad har hänt i verkligheten och vad som är önskedrömmar.
Att kontextualisera tystnader
Att forska i queerhistoria handlar om att forska i normer och tystnader kring kön och sexualitet samt i den inverkan de haft på människors sätt att leva och på vad som varit möjligt att uttrycka på en given plats och under en viss tid. Även om normerna och tystnadens kultur lett till att mycket queerhistoriskt material har gått förlorat, innebär det inte att detta material skulle vara alldeles frånvarande i arkiven. Det queera spåret finns där, men problemet är att hitta det bortom normerna kring kön och sexualitet. De här normerna har inte enbart styrt vilken typ av minnesmaterial som donerats eller setts som viktigt att samla in och bevara, utan även hur materialet sorterats och katalogiserats samt hur metatexter har skrivits. Normer har påverkat läsningen och tolkningen av dessa historiska dokument och de har haft konsekvenser för hur vissa skeenden och livsöden har framställts. Därför är det ett litet mirakel att Harald Gallens för sin tid sällsynt frispråkiga dagböcker från seklets början har överlevt såväl hans brorson Jarl Galléns som hans anhörigas sållning innan de landade på arkivet.
Queer arkivforskning handlar om att lägga pusselbitar, tolka fragment, söka kopplingar och nätverk. På så sätt skiljer arbetet kanske inte så mycket från annan arkivforskning där forskaren försöker orientera sig i ett hav av till synes slumpmässiga lappar och fragment, men skillnad från andra forskare har den queert orienterade forskaren sällan nytta av ämnesord eller metatexter i sökandet efter den queera berättelsen. Hen måste därför idka ett slags mothårsläsning, ställa nya frågor till materialet och söka nya nätverk bortom dem som hittas på ytan.
Eftersom sökord såsom homosexuell, transkönad eller queer sällan är användbara i arkivsammanhang, blir arkivariens och arkivens förmedlarroll extra viktig. Själv hittade jag fram till Harald Gallens unika arkiv 2003 genom Anne-May Bergers artikel i Källan, i vilken hon presenterade honom, hans arkiv och vad som kunde tänkas hittas i arkivet. Hade texten skrivits av någon annan eller några år tidigare är det möjligt att de homosexuella inslagen i materialet hade lämnats okommenterade och att han, den då för vår samtid relativt okända konstnären och dandyn, förblivit osynlig för den queera historieskrivningen. I Harald Gallens arkiv och arkivets omfattande korrespondens hittade jag nycklar till olika gåtor gällande till exempel Veras Hjelts (1857–1947) liv och i det arkivet finns också en hel del möjliga uppslag för andra queerhistoriska studier. Det skulle underlätta arkivforskarens vardag om arkivförteckningarna, listorna över breven och annat material som finns i arkiven, var sökbara på nätet. Då kunde man lättare upptäcka banden mellan olika personer. Men dagens dataskyddslagstiftning medför att arkiven inte kan lägga ut allt.
Eftersom jag skrev Queera minnen under pandemin då arkiven var stängda under långa tider, blev det digitaliserade materialet och dess sökbarhet extra viktigt. Alla mina personer var mer eller mindre offentliga personer i sin samtid – åtminstone i bemärkelsen att deras liv lämnade spår i tidningspressen. Nationalbibliotekets digitaliserade tidnings- och tidskriftssamlingar (och motsvarande i Sverige och Norge) möjliggjorde att jag – i brist på mer personligt material – kunde förankra dem i sin tid, följa deras spår i världen, och framför allt skapa kartor över deras nätverk och band till andra personer med ett större arkiv. Matriser som jag kunde lägga över annat material, andra arkivhelheter och finna länge saknande pusselbitar. Andra intressanta spår i sammanhanget har varit nekrologer som jag läst mot mina personers testamenten och mot annat arkivariskt material. Just ritualer kring död och begravning är intressanta ur ett queert perspektiv och kan i bästa fall avslöja något om vem ens valda familj varit och hur omgivningen tolkat densamma.
Vad vet vi om kärlek?
Efter att Queera minnen kom ut har många läsare kontaktat mig för att dela med sig av sina läsupplevelser och minnen. En del har berättat om hur boken har fått dem att se sin släkt med nya ögon och hur de plötsligt insett varför den där mostern eller farbrorn levde som de gjorde. Andra har tackat mig för att jag inte försökt säga ”sanningen” om personernas livsval, utan att jag enligt deras läsning närmat mig dessa livsöden med känslighet och takt. Just det sistnämnda bemötandet har gjort mig både glad och tveksam.
Samtidigt som jag hela tiden i min queera läsning försökt synliggöra skillnaden mellan historiska fakta och vår tolkning av dem, har jag också velat få min läsare att se bortom normen och fråga sig ”vad händer om vi läser bilden/gravinskriptionen/vänskapen som ett uttryck för något mer, kanske kärlek, vad får vi syn på då?”. Tidigare tolkningar, som utgått från en heteronorm, har uteslutit andra möjliga läsningar och därigenom missat en hel del spår och nätverk.
Frågan är vad vi egentligen kan veta om människors kärleks- och sexliv. Finns det en entydig sanning som en forskare kan veta? Vet vi alltid vem som är vänner och vem som är något mer? Eller vem som bara bor ihop av ekonomiska orsaker och vem som gör det för att de älskar varandra? Vad berättar till exempel bilden av ett heterosexuellt äkta par? Av historiska källor vet vi kanske att de var gifta och att de kanske hade ett eller flera barn. Men vad vet vi om deras kärleks- eller sexliv? Dagens (västerländska) romantiska förståelse av äktenskapet är en relativt sen företeelse, äktenskapet har länge handlat om att binda släkter med varandra, förvalta egendomar och avla arvtagare och arbetskraft. Utomäktenskapliga barn och förbindelser är en del av paketet, liksom även vänskaper med eller utan erotiska och romantiska förtecken. Det enda som är säkert är att kärlek och erotik kan se olika ut, betyda olika för olika personer och under olika delar av livet.
Genom att närma oss historien och arkiven normkritiskt kan vi få syn på andra berättelser och andra historiska spår som ger oss en rikare förståelse av olika historiska skeenden, kulturhistoriska företeelser och nätverken bakom dem. I mitt fall innebar arbetet med boken, Haralds och de övrigas arkiv och testamenten att jag också fick syn på en hel del andra personer som kan vara intressanta ur ett queerhistoriskt perspektiv. Eller så inte.
Text: Rita Paqvalén