För Ellan de la Chapelles del kunde man väl till slut säga: lika barn leka bäst. Det finns inga brev från hösten 1887, så vi vet ingenting om varför Edelfelt och Ellan de la Chapelle bestämde sig för att säga ja till varandra. Tidigare hade de uttryckt sina ömsesidiga dubier, då Helsingforssocieteten tyckte att de skulle vara det perfekta partiet för varandra. Men när det väl begav sig, gick det fort. Kanske var det åldern? Ellan de la Chapelle var trettio år, och Edelfelt var trettiotre – med tidens mått mätt var de båda gamla för att fortfarande befinna sig på äktenskapsmarknaden.
Bröllopet stod i Tyska kyrkan i Helsingfors de första dagarna i januari 1888, och brudparet åkte iväg med kvällståget via S:t Petersburg och Berlin till Paris. Alltsammans andas samförstånd över att inte göra någon stor affär av det hela, en praktisk tanke om att så fort som möjligt inrätta en välfungerande vardag i Paris, så att Edelfelt skulle kunna ägna sig åt det viktiga målandet.
Edelfelts brev till modern är fyllda med upplysningar om hur paret för en nästan obefintlig budget förvandlade den våning som de hyrt av den svenske läkaren Axel Munthe, till ett smakfullt och elegant konstnärshem. Edelfelt behöll sin ateljé som arbetsrum, men många av möblerna flyttades över till hemmet. Ellan lappade en gammal matta, makarna hjälptes åt att klä över en gammal spegelram med gult tyg, tavlor av Edelfelt själv och sådana han fått i present av vänner hängdes upp, en divan kläddes över och ett nytt turkiskt draperi införskaffades. Silvret, med vapensköld och monogram, som makarna fått i bröllopsgåva, ställdes upp för att skapa en känsla av förmöget hem, berätta om ståndstillhörigheten. Praktiskt, enkelt, så elegant som möjligt till ett så lågt pris som möjligt, var rättesnöret.
Det hela ger ett starkt intryck av fattig finländsk adel mitt i Paris. Att det var två likasinnade som arbetade sida vid sida för att skapa ett gemensamt hem och en gemensam framtid lyser starkt mellan raderna i breven. Sparsamhet – att inte leva över sina tillgångar – var devisen. Varken Edelfelt eller Ellan de la Chapelle kom från något särskilt förmöget hem. I jämförelse med Virginie var de förstås ytterst privilegierade, men i jämförelse med Sophie Manzey var deras relativa välstånd mycket anspråkslöst. Och det var här de förenades.
”Nej, det går inte, det känner jag på mig hvarje gång jag är med skön Ellan”, skrev Edelfelt till sin mor åtta år tidigare. Men verkligheten i Paris visade något annat. Breven hem berättar om hur makarna arbetade hårt i vardagen, Edelfelt i ateljén och Ellan i hushållet och på visiter för att skaffa beställningar åt maken. Den vackra, eleganta, belästa och intelligenta Ellan de la Chapelle togs emot med öppna armar av Edelfelts vänner och bekanta. Hon hade målat själv, hon förstod sig på den konst som hennes makes hela värld kretsade kring. Men livet i Paris, i en ståndsmässig våning, kostade pengar. Pengar som skulle skrapas ihop genom att måla, hushålla med mat och kläder. Edelfelt blev tvungen att be sin mor skicka lite extra från hans sparkonto där hemma. Att det till slut blev billigare att avstå från familjevåningen, flytta hem till Helsingfors, och leva tidvis på skilda håll framstår också som ett beslut som fattades utgående från samma praktiska tanke som genomsyrat äktenskapet från början.
Från 1896 finns ett porträtt av Ellan. Hennes mörka hår i en enkel uppsättning, en svart sammetscape med pälskrage, alltsammans mot en varmt brun bakgrund. Det slående i porträttet är den stolta hållningen, blickens intensitet i det allvarliga ansiktet. Ytterst elegant, med enkla medel. Precis som det skulle vara.
Text: Maria Vainio-Kurtakko
För den intresserade som vill läsa vidare rekommenderar vi Ett gott parti. Scener ur Ellan de la Chapelles och Albert Edelfelts liv av Maria Vainio-Kurtakko.
Boken är en del av författarens post doc-projekt om Ellan de la Chapelles och Hulda von Borns krets.