Sommaren 1880 anlände Sophie Manzey från S:t Petersburg till ett syréndoftande Haiko. Hon var gäst hos sin moster generalskan von Etter på Haiko gård, medan Edelfelt som vanligt kommit hem från Paris för att tillbringa sommaren i sin villa och måla ett stenkast därifrån.
Edelfelts syster Berta har beskrivit hur det gick som ett sus genom hela den lilla skaran i herrgårdens salong när Sophie steg över tröskeln. Väluppfostrad, lågmäld, utbildad att sjunga och spela instrument, tala flera språk – nu var det fritt fram för Edelfelt att bli upp över öronen förälskad, för Sophie var allt det som förväntades. Edelfelts mor såg också bortom Sophies personliga egenskaper, hon såg en ung kvinna med en betydande förmögenhet. En förmögenhet som skulle kunna underlätta livet för hennes skapande son, försäkra att han inte behövde måla för levebrödet.
Men trots att alla pusselbitar såg ut att falla på plats, blev det bara en förtjusning, som dessutom grumlades av att Sophie redan lovat släkten att gifta sig med sin kusin Michail Volkov. Edelfelt målade ett porträtt av Sophie på det blommande Haiko, en bild av en allvarlig ung dam med stora sorgsna bruna ögon. I bakgrunden målade han in oskuldens vita liljor. Efter många års velande – och efter att det förmodade förhållandet till Virginie tagit slut – friade Edelfelt ändå under kristallkronorna hemma hos familjen Manzey i Petersburg vid nyår 1884. Sophie deklarerade att hon ville slå sig fri från det gamla löftet till släkten, att hon ville följa Edelfelt till Paris.
Men stundens känslor övermannades av konventionen, och inom några dagar satt Edelfelt ensam på tåget till Paris. Sophies familj hade framhållit vikten av religionen och nationen, det ortodoxa och det ryska. Det var det som ansågs passande i familjen Manzeys krets, och Edelfelt som finländare och protestant passade inte in. Men därutöver kom frågan om förmögenheten, den som från början fått släkten att önska sig äktenskapet med kusinen Michail Volkov. Att förmögenheten skulle hållas inom släkten var för dem en självklarhet, och Edelfelt, som bara hade sitt namn och sin konst, sågs inte som en välkommen äktenskapskandidat. Edelfelt hade visserligen kvaliteter i familjen Manzeys ögon: han var en adelsman som kunde konversera och föra sig i salongerna, han hade ett trevligt sätt och ett polerat yttre, han var familjebekant till Sophies moster. Men det räckte inte för att familjen Manzey skulle ha frångått sina äktenskapskriterier.
Text: Maria Vainio-Kurtakko
För den intresserade som vill läsa vidare rekommenderar vi Ett gott parti. Scener ur Ellan de la Chapelles och Albert Edelfelts liv av Maria Vainio-Kurtakko.
Boken är en del av författarens post doc-projekt om Ellan de la Chapelles och Hulda von Borns krets.