År 2022 har det gått 250 år sedan Gustav III kröntes till kung våren 1772, och sedan han i augusti samma år gjorde en statskupp och införde en ny regeringsform. Det var den regeringsform som gällde i Finland fram till 1919 och som med förenings- och säkerhetsakten från 1789 bildade grunden för storfurstendömet Finlands politiska ordning. Bland annat av den anledningen fick Gustav III:s minne en särskild ställning just i Finland. De gustavianska lagarna som i Sverige hade förpassats till historien redan 1810 representerade senare i Finland ett fundament av svensk lag och ordning. Det här perspektivet aktualiserades inte minst under årtiondena runt sekelskiftet 1900 som en reaktion på de då växande ryska anspråken på finsk lojalitet med kejsardömets ordning och behov.
Gustav III:s position som minnesvärd monark har ändå en mera mångfasetterad bakgrund. Vissa monarker har det skimrat lite mer omkring än andra, och Gustav III hör till dem. Dels är det hans egen person och förmåga som kung att övertala och vinna den allmänna opinionen som har gett honom detta eftermäle, dels är det skalderna och konstnärerna omkring honom som vi har att tacka för detta. Under SLS årshögtid 2022 uppförs sången Gustafs skål av Carl Michael Bellman som spreds över riket 1772 och senare. Sången hör till en i dag mindre känd del av skaldens produktion, men var på sin tid oerhört populär, och representerar den hyllande litteraturen som bidragit till Gustav III:s minne.
Också Catharina Charlotta Swedenmarcks Poeme öfver Hans Kongl. Maj:ts högsthugneliga kröning som hörs under årshögtiden hör till den panegyriska (lovprisande) litterära traditionen som senare blivit så misskänd, men på 1700-talet var en viktig genre genom vilken skriftställare kunde visa vad de gick för som poeter. Den i Finland verksamma Swedenmarck aspirerade på att få kungens uppmärksamhet genom sin diktning, men lyckades inte stiga till de kanoniserade gustavianska poeternas skara där Bellman och Johan Henrik Kellgren har sina självskrivna platser.
Också Kellgren – född på en prästgård i Västergötland – har sina förankringar i Finland. Innan han på 1780-talet skrev operalibretton med kungen och blev medlem av Svenska Akademien, var han student, docent i vitterhet och informator i Åbo.
Den kvinnliga författare från den gustavianska tiden som är bäst känd är Anna Maria Lenngren. Under årshögtiden får vi höra ett impromptu – en hastigt tillkommen tillfällesdikt – från 1775 då Lenngren var den unga mamsellen Anna Maria Malmstedt. Hennes satiriska dikter, som roar en läsare fortfarande i dag, knyter henne inte så tydligt till Gustav III, men också hon inledde sin bana bland annat med att översätta teaterpjäser från franska till svenska för hovets behov.
Teater och opera hörde till Gustav III:s stora passioner. Han skrev pjäser själv och engagerade diktare, konstnärer och musiker för att skapa storslagna produktioner. Både taldramatiken och operan var medel genom vilka kungen kunde nå publiken med politiska budskap, som genom operan Gustav Wasa – med libretto av Kellgren och kungen själv – som åskådliggjorde paralleller mellan den tredje och den första Gustavens kamp mot tyranniet.
Att kontrollera sitt eftermäle är ändå en omöjlig uppgift. Berättelsen om Gustav III som slog ned frihetstidens anarki och tyranni höll inte för evigt, den ifrågasattes redan i samtiden och försvann med tiden för att ersättas av berättelsen om den vältaliga kungen som understödde konsten och vitterheten, som var bättre anpassad till senare tiders ideal och värderingar.
Numera är det inte lika lätt att hylla och fira stormän som det en gång var. De kommer alltid med bagage som inte är så lätthanterligt – makthunger, krig, koloniala projekt och annat som i dag inte är så enkelt att förhålla sig till på ett beundrande sätt. Genom att rikta blickarna mot en kung som Gustav III och hans tid kan vi ändå få se och möta också andra människor, öden och berättelser, och vi kan få höra musik och dikt som sällan tar plats i det offentliga rummet på 2020-talet.
Årsfestens arrangörer har valt ut musik av tre musiker som har lämnat avtryck i musikhistorien i Finland. Vi hör tre kontradanser av Eric Ferling som blev konsertmästare för Musikaliska sällskapet i Åbo 1790 och andra satsen av en violinkonsert av Erik Tulindberg som vid sidan av sin tjänstemannakarriär var violinist och kompositör.
I årsfestprogrammet ingår också två sånger komponerade av Fredrik Emanuel Lithander som uppfördes vid Musikaliska sällskapets i Åbo årsfest på den då redan avlidne Gustav III:s födelsedag den 24 januari 1800. Vid sammankomsten sjöng Levin Meijer, som var den första judiska studenten vid Kungliga Akademin i Åbo. Hans familj hade kommit från Mecklenburg till Stockholm efter att judar 1779 getts rätt att bosätta sig i Stockholm, Göteborg och Norrköping och där sysselsätta sig med vissa borgerliga yrken. Levin Meijer förtyskade sedermera sitt namn till Friedrich Anton Meyer och hade både lånebibliotek och bokhandel först i Åbo och senare i Helsingfors.
Kungars historia handlar som vi kan se inte bara om dem själva, om ”kungar och krig”, utan om mycket annat. Genom att rikta vårt sökarljus på olika sätt kan vi använda kungen som utgångspunkt för att uppmärksamma och undersöka mycket annat som är intressant, viktigt och vackert, beroende på sammanhanget.
Det här har förvisso alltid varit sant. För den svenskspråkiga offentligheten i Finland vid 1800-talets slut – i de tider då SLS grundades – blev Gustav III och den gustavianska tiden också en representation för en svunnen idyll då inte bara politiken och lagen, utan också kulturen var svensk. Det finns här en särskild rottråd mellan det svenska i Finland och just Gustav III som också förklarar varför det är angeläget för just SLS att uppmärksamma året 1772.
Text: Henrika Tandefelt
Docent, universitetslektor på avdelningen för filosofi, historia och konstforskning vid Helsingfors universitet