Att kriser är möjligheternas moder må vara en överhurtig fras som många har hört allt för ofta under coronapandemin. I kölvattnet på restriktioner och krav på social distans har evenemang och projekt skjutits upp eller ställts in men även fått kompromisslösningar och helt nya former.
På Traditions- och språksamlingen vid SLS arkiv jobbar vi med aktiv insamling med frågelistor och intervjuer som huvudsakliga dokumentationsformer. Frågelistorna, som numera främst besvaras digitalt, påverkades inte nämnbart av pandemin. Tvärtom fick exempelvis två av ödesåret 2020’s frågelistor, ”Duande och niande – hur gör man idag?” och ”Finland stänger! Hur påverkar corona dig?”, ett stort antal svar. När det kom till insamling via intervjuer var utmaningarna större.
Att testa nya metoder
På SLS arkiv har vi länge haft en diskussion om att använda digitala insamlingsmetoder flitigare och utöka det audiovisuella materialet i samlingarna. Pandemin gav en puff på vägen. Det beslöts att SLS arkiv skulle göra en insamling med personer som engagerat sig i utåtriktad online-verksamhet under nedstängningen. Min kollega Yrsa Lindqvist och jag fick i uppdrag att göra inspelade intervjuer via zoom. Inlärningskurvan gick drastiskt uppåt: hur spelar man överhuvudtaget in via zoom, vilka inställningar ger den bästa ljudkvaliteten, hur skapar man en trygg inspelningsmiljö för informanten, vad behöver man tänka på gällande frågeschemat? Därtill gällde det för oss intervjuare att inte bli obekväma och självmedvetna fastän även vi skulle synas i bild och bli inspelade.
Ett orosmoment var frågan vilka aspekter man går miste om ifall kontakten till informanten endast är via nätet. En traditionsvetenskaplig intervju är inte enbart själva samtalet utan hela den omgivande kontexten. Diskussionen före intervjun är viktig för att etablera förtroende mellan intervjuare och informant, och ofta är det efter att inspelningsapparaten stängts av som vissa relevanta aspekter kommer på tal. Och den typiska bondingritualen med att dricka kaffe tillsammans faller ju bort i zoom!
Det nya normala?
Retrospektivt kunde Yrsa och jag konstatera att vårt fältarbete online ändå fungerade över våra förväntningar. Förutom tillfälligt nätverksavbrott i en intervju var det inga problem med tekniken. En orsak till att vårt zoomprojekt gick smidigt i detta fall var att alla som vi intervjuade var vana med att kommunicera via nätplattformar. Det finns även fördelar med att göra intervjuer online. Med ett inspelat videomaterial kan framtida forskare själva ta del av ansiktsuttryck och gester som del av den non-verbala kommunikationen. Vi på arkivet är inte längre av praktiska orsaker begränsade till att förlägga intervjuerna i närområdet utan kan lättare nå informanter oberoende av var de bor. Intervjun tar kortare tid i anspråk för informanten – och de behöver inte känna kravet att bjuda på kaffe om intervjun sker i deras hem.
Vi är långt ifrån det enda traditionsarkiv som var aktiva insamlare och testade nya metoder under pandemin. Inte minst våra systerarkiv i Baltikum och Skandinavien dokumenterade människors upplevelser, berättelser och reaktioner digitalt. Flera av våra nordiska kollegor testade även de att göra intervjuer inspelade via zoom. När vi efteråt har utbytt erfarenheter i workshops och paneler varierade omdömet, metoden passar tydligt bättre för vissa personer och vissa insamlingstema än andra.
Även om jag personligen fortsättningsvis föredrar ett ”live” möte med min samtalspart, är möjligheten att göra digitala intervjuer ett värdefullt komplement som definitivt kommer att finnas bland arkivets insamlingsmetoder även post-corona.
Text: Susanne Österlund-Pötzsch