Gräneby Jaak i Terjärv binder sjörået år 1917. Fotograf: Valter W. Forsblom. SLS/Sjukdomsbesvärjelser och Omlagelser från Syd-Österbotten V (SLS 285_13)

Sägner som samhällsfenomen

Har du hört om affärsmannen som efter en natt med en främmande kvinna vaknade upp på sitt hotellrum utan en av sina njurar? Eller om ormen som slingrade upp ur toastolen? Eller andra liknande händelser som har hänt en ”en vän till en vän”? Då har du hört exempel på moderna sägner. Sägnerna är en typ av berättelser vars uppgift är att fostra, ge svar, råd och vägledning. Innehållet i sägnerna anpassas enligt det omkringliggande samhället och därför varierar motiven för dem i och med att världen runtomkring förändras. Sägnerna speglar värderingarna inom en grupp, ett samhälle eller område och därför handlar de moderna sägnerna om andra saker än de sägner som berättades inom det gamla bondesamhället. Betydelsen av det geografiska området minskar också allt mer idag i och med att internet sprider myter och sägner snabbare och vidare än någonsin förut.

Sägner är en intressant folkloristisk genre. Då man försöker ringa in en sägen brukar den oftast kontrasteras mot en annan typ av berättelse – sagan. Det är svårt att dra en skarp gräns mellan dessa två typer och ibland kan en berättelse passa in i bägge kategorier, men trots det kan man ta fasta på några allmänna särdrag som skiljer dem åt. Det som är kännetecknande för sagorna är att de rör sig i en fiktiv värld och deras innehåll är tydligt påhittat, till skillnad från sägnerna som är förankrade i åhörarens egen tillvaro och berättas som om de beskrev en verklig händelse. Motivet för att berätta sagor och sägner är också olika. Då sagans främsta funktion är att underhålla, är sägnens att förmedla kunskaper, bekräfta trosföreställningar och normer.

Sägner handlar ofta om företeelser, möten och personer som upplevs som annorlunda. Ofta återspeglar berättelserna därför rädslor av olika slag, bland annat fördomar. En ytterligare skillnad mellan sagorna och sägnerna har att göra med vem som förmedlar berättelserna. Sagoberättandet uppfattades som en krävande konst som bara ett fåtal inom det gamla bondesamhället behärskade, medan sägnerna kunde berättas av vem som helst. Sagoberättandet inom bondesamhället dog ut till slut i och med att tv:n skapade nya sätt av underhållnings- och umgängessätt – medan sägner berättas än idag.

Uggla uppspikad över stalldörren för maran hos Mårten Jofs år 1916. Man kunde spika upp ugglor över stalldörren som skydd så att maran inte skulle kunna komma in och rida på hästarna. Fotograf: Valter W. Forsblom. SLS/Sjukdomsbesvärjelser och omlagelser från Syd-Österbotten IV (SLS 267_16)

Sägnerna i SLS arkiv och Finlands svenska folkdiktning

Förr i tiden ansågs naturen vara laddad med trolldom på ett helt annat sätt än idag, konstaterar Ebbe Schön i Folktrons ABC. Folkets föreställningar om naturen och de väsen som levde där existerade i det allmänna medvetandet och upprätthölls, underhölls av och förmedlades vidare från en generation till en annan via berättandet. Det var inte heller bara folktroväsen som vistades i naturen som var laddade med trolldom utan också många djur eller platser ansågs besitta övernaturliga krafter.

Vid 1800-talets mitt väcktes det ett intresse att även teckna ner dessa berättelser, liksom annat traditionsmaterial, med syftet att ta tillvara folktron bland de svenskspråkiga i Finland och på detta sätt definiera den så kallade folksjälen hos denna grupp. Insamlingsverksamheten kom igång i slutet av 1800-talet och blev mer systematisk från och med 1885 då SLS inledde sin verksamhet. Den allra första samlingen i SLS arkiv, SLS 1 – Material insamlat av Österbottniska studenter, innehåller bl.a. sägner upptecknade på olika håll i Österbotten. Detta visar att sägner var intressanta att samla in från första början av SLS verksamhet. Sägner och annat folkloristiskt material samlades in även i Estlands svenskbygder. Totalt finns det 149 samlingar i SLS arkiv som utgående från ämnesorden innehåller sägner.

Ria i Evitskog. Enligt bildtexten bodde hela byns befolkning i rian sen byn brändes av ryssen i stora ofreden. Rian sägs vara byggd av tomtarna, emedan den bibehållit sig fullkomligt oförändrad i mannaminne. Fotograf: Gabriel Nikander 1911–1914. SLS/Fotografisamling från Åboland, Åland och Nyland. (SLS 227_58).

I början av 1900-talet inleddes utgivningen av folktromaterialet i bokform i samlingsverket Finlands svenska folkdiktning. Den första volymen i samlingsverket, 1 A Sagor i urval utkom 1917. Volymen Finlands svenska folkdiktning II Sägner 3. Mytiska sägner kom ut år 1931 och i detta verk finns ett urval på 3100 av de allra äldsta sägenuppteckningar tryckt, uppdelat enligt 25 kategorier. I verket hittas sägner om övernaturliga väsen som t.ex. troll, tomtar, bergsrån, djävulen, älvor, vättar, jättar och underbyggare med flera men också magiskt laddade föremål som skatter och svartkonstböcker, samt platser som kyrkor och fenomen som döden. Man kan bland annat ta del av sägner om mödrar som har omsorg om sina barn även efter sin död, djävulen som spelar polska, vad som händer personer som arbetar på förbjuden tid eller utför andra syndiga handlingar och olika typer av spöken, bland annat sådana spöken som har tagit djurskepnad.

Skärmdump från Sägenkartan

Projektet Sägenkartan

Idag kan man säga att sägenmaterialet från det svenska språkområdet i Finland har tagit steget från arkivet och den tryckta boken till en digital plattform i och med att vi har publicerat de 3100 uppteckningar som ingår i verket Mytiska sägner på Sägenkartan. Sägenkartan är ett sökverktyg i kartform vars syfte till en början dels var att tillgängliggöra en del av det rikssvenska Institutet för språk och folkminnens (Isof) omfattande arkivsamlingar för en bred allmänhet, dels utveckla nya verktyg för att söka i arkivmaterialet. Sägenkartan, som lanserades 2017 och som idag är en nordisk plattform, innehåller tusentals berättelser om väsen och föreställningar i folktron, kopplade till den ort där de samlats in. Användaren kan leta i och ta del av sägenmaterialet utgående från olika sökkriterier, t.ex. ort, kategori eller namn. Några av funktionerna i Sägenkartan är heatmap, med vilken användaren kan få en överblick av antal sägner per område, och funktionen Mina sägner, där användaren kan spara sina favoritberättelser och dela dessa med vänner på sociala medier. Sedan 2018 deltar Norsk folkeminnesamling som hör under Universitetet i Oslo i projektet och nu kan även SLS arkivs sägenuppteckningar hittas via kartan. Idag innehåller Sägenkartan totalt närmare 10 000 sägner från Sverige, Norge, Finland och svenskbygderna i Estland.

Det känns värdefullt att medverka i att sprida det äldre spännande sägenmaterialet på detta sätt till en bredare allmänhet. Vår förhoppning är att många ska upptäcka intressanta sägner till exempel från sin egen hemort, sådana de antingen har hört förut eller inte är bekanta med innan eller hitta intressanta sägner på basen av övernaturligt väsen eller ett skeende. Själv upptäckte jag bland annat sägnen om katten på Julön som jag fick höra om då jag besökte en kompis sommarstuga på sagda ö som tonåring. Den låter ju inte så skrämmande när man läser om katten i en bloggtext men jag kan intyga att man nog var synnerligen rädd då man skulle röra sig till utetuppen i mörkret, efter att man hört berättelsen… Sägnen är upptecknad av stipendiaten Felix Andersson på Storpellinge i Borgå år 1925:

”På Julön skall enligt sägnen bo en varelse, som har gestalten av en katt. Min fars morfar har redan för hundra år sedan talat om Julökatten, och en söndagsmorgon, då min far i sin ungdom var på holmen med bössan för att skjuta fågel, hörde han som en katt skulle ha skrikit flere gånger. Han gick tillbaka och såg efter, men inte ett spår syntes av någon katt. Han gick då därifrån och tänkte, att nog måste det vara samma katt, som min morfar har berättat om. Senare lär även en kvinna ha hört ljudet av en katt på holmen.”

Litteratur:

af Klintberg, Bengt & Palmenfelt, Ulf: Vår tids folkkultur. Stockholm 2007.
Schön, Ebbe: Folktrons ABC. Malmö 2004.
Wessman, V. E. V. (red.): Finlands svenska folkdiktning II Sägner 3. Mytiska sägner. 1931 (SLSS 226, 227)

Text: Pia Lindholm