Paris i snö, Albert Edelfelt, 1887. Foto: Finlands nationalgalleri

Vintern 1889-1890 blev sällsynt kall i Paris. I den fashionabla våningen vid 156 Boulevard des Malesherbes frös familjen Edelfelt. Kylan trängde in från glasverandan i matsalen och hur man än eldade i kaminerna ville det inte hjälpa. I den iskalla salongen satt Edelfelt och skrev till sin mor om sin oro: måtte mamma och systrar undvika influensan! Kunde inte skolorna i Helsingfors stänga lite tidigare, så att trötta lärarinnor och elever kunde undgå att smittas och sedan få vila ut under julferien? Det var i början av december och terminen led ju ändå mot sitt slut. För sin egen lilla familj bad Edelfelt en tyst bön: måtte den 1-åriga sonen undgå både influensan och den scharlakansfeber som hade drabbat alla barnen hos grannfamiljen.

Samtidigt hade Edelfelt klart för sig att den svåra influensan som härjade i hela Europa bara var upptakten till något värre – nämligen koleran, som hans vänner, läkarna vid Institute Pasteur, var säkra på att skulle följa i dess fotspår. Ända sedan han hade målat det bejublade porträttet av vetenskapsmannen Louis Pasteur och blivit vän i familjen och med många på forskningsinstitutet, var Edelfelt sällsynt välinformerad om den nyaste medicinska forskningen, om de senaste hypoteserna. ”Läkarne ha nu funnit ett nytt läkemedel mot influenza: champagne, ingenting annat att champagne”, kunde Edelfelt berätta. Och skulle koleran slå till, rådde han sin mor och sina systrar att ta sin tillflykt till sommarvillan i Haiko. Kanske skulle hela familjen hinna dit före farsoten slog till: ”Emellertid kunna vi ju vara temmeligen säkra på Haiko, eftersom aldrig några epidemier grasserat der”.

Edelfelt målade porträttet av Louis Pasteur mitt under det intensiva arbetet för att utveckla ett vaccin mot rabies. Foto: Finlands Nationalgalleri

Men för tillfället befann sig Edelfelt i Paris där den livliga vardagen på boulevarder och i varuhus hade tystnat. ”Hela familjer ligga för ankar, skolor, magasins personalen o.d. äro decimerade”, rapporterade han. Men en ljuspunkt fanns det, och det var den norska kompositören Edvard Griegs konserter. De arrangerades för en liten utvald krets varje gång, och med särskild inbjudan. Grieg själv spelade piano och hans hustru Nina Grieg sjöng. Edelfelt såg fram emot dessa konserter, mera än julafton.

Det började med att Edelfelts hustru Ellan de la Chapelle började må illa en kväll på teatern. Sedan började köksan hosta och fick hög feber. I det mondäna huset fanns tjänstefolkets ouppvärmda rum på vinden, så köksan fick bädda ner sig på en soffa i själva våningen. Ellan de la Chapelle verkade först bli frisk, men på julafton fick hon lägga sig med feber. Varken familjen Edelfelt eller deras julgäster – matematikern och författaren Nanny Lagerborg, författaren Juhani Aho och läkaren Ernst Homén – ville ändå ställa in julmiddagen. Så kom det sig att Edelfelt fick göra les honneurs som man kallade det, dvs agera värdinna. ”En besynnerlig julafton”, kallade han det i brev till sin mor.

Några dagar senare gjorde Edelfelt en lång promenad genom ett dimmigt Paris, besökte sin vän skådespelaren Coquelin, och gjorde några ärenden:

Från Coquelin gick jag ned till Louvren för att i museets gjuteri köpa några byster – det sista i vår installation – och då jag väl kommit fram dit kände jag att jag hade influenza. Jag började nysa, kände stickningar i benen, ilföringar i ögonlocken, och så började hufvudvärken; på qvällen kom ganska rigtigt febern.

Edelfelt konstaterade om sitt hem: ”Det var det ynkligaste man kan tänka sig, detta hospitalaktiga hus med ingen annan rigtigt rask än pojken och hans amma”. Edelfelt hade blivit bjuden på två konserter med Grieg, och grämelsen över att inte kunna gå på dem gjorde att han kände sig ännu sjukare. Han konstaterade surt:

Homén var här häromdagen och berättade om de finska doktorernas och studenternas julkalaser som tyckas ha varit mycket roliga. Nog är det märkvärdigt att alla dessa ungdomar, som bo i ytterst dragiga rum, som vaka och kalasa, alla ha undgått epidemin, under det hederliga familjefäder i rökmössa och tossor och schlafrock som jag skola krokna för farsoten.

”Lilla pojken är makalöst frisk och söt”, skrev Edelfelt och drog en lättnadens suck. Men doktorn hade berättat att också yngre barn hade fått influensan. Och mycket riktigt: en vecka in i januari steg barnets feber. Oron var stor och Edelfelt och Ellan de la Chapelle turades om att vaka vid barnets säng. Edelfelt hade äntligen kommit iväg på en av Griegs konserter, och minnet av den nästan gudomligt förklarade musiken vävdes samman med den gastkramande oron, där Edelfelt satt vid sonens sjuksäng och skrev brev mitt i natten. Varken han eller Ellan de la Chapelle hade repat sig ordentligt efter sin egen sjukdom, och nu började krafterna tryta. Men ungefär en vecka senare kunde familjen andas lugnare, eftersom barnet befann sig på bättringsvägen.

Edelfelts brev till modern Alexandra Edelfelt, skrivet i Paris julaftonen 1889.
Svenska litteratursällskapets arkiv

Edelfelt läste med intresse allt nytt som skrevs om influensan. Många i familjens bekantskapskrets hade blivit allvarligt sjuka, och Edelfelt konstaterade att hans familj kunde skatta sig lycklig eftersom de undkommit ”utan komplikationer”. Allmänt konstaterades det att de som hade dött var män mellan 20 och 60 år, medan kvinnor och barn hade klarat sig bättre. Men sjukdomen gäckade vetenskapen och de första teorierna visade sig inte hålla streck: ”Det blir alldeles förtviflansfullt med denna influenza, som läkarne förstå sig allt mindre på. Först hette det att det var ute i kölden man fick den – nu är det bevisadt att lika många fall ådragits inne vid kaminen”.

Så småningom, i takt med att det vårades i Paris, tillfrisknade stadens befolkning. Kulturkretsarna började förbereda sig för årets största konstevenemang, Salongens vernissage. Men Edelfelt drogs med tröttheten efter influensan så länge att han inte kunde måla på flera månader. Lösningen blev att ställa ut ett porträtt av Ellan de la Chapelle, målat föregående sommar i ett blommande Haiko.

Läs mera om influensavintern i Edelfelts brev till modern Alexandra Edelfelt på adressen edelfelt.sls.fi. I breven hittar du också mycket om andra sjukdomar, synen på hälsa och huskurer, de rådande forskningsteorierna samt långa passager om Louis Pasteur och hans kolleger. Slå in sökorden sjukdomar och läkare, samt personnamn som Pasteur GrancherRoux och Gaucher – och få reda på mera!

För den intresserade som vill läsa vidare rekommenderar vi Ett gott parti. Scener ur Ellan de la Chapelles och Albert Edelfelts liv av Maria Vainio-Kurtakko. Boken är en del av författarens post doc-projekt om Ellan de la Chapelles och Hulda von Borns krets.

Text: Maria Vainio-Kurtakko