Den här historien handlar om några blad från äppelträd plockade för nästan 150 år sedan, pressade och sparade mellan anteckningar som nu finns i en arkivsamling på SLS. Den handlar också om analys av historiskt DNA och vad det kan berätta för oss. Och den handlar om försöken att reda ut från vilka sorter av äppelträd bladen var plockade.
Vi tar det från början. Alexandra Smirnoff (1838–1913), som var Finlands första pomolog, det vill säga expert på odlade frukter och bär, besökte en trädgård i Yläne i Satakunta hösten 1876 eller 1877 för att kartlägga vilka äppelsorter som växte där. Det var inte vilken trädgård som helst – den hade anlagts av Carl Reinhold Sahlberg (1779–1860) som var professor i naturalhistoria vid Kungliga Akademien i Åbo och professor i botanik och zoologi vid Kejserliga Alexandersuniversitetet i Helsingfors. Efter pensioneringen hade han ägnat sig åt sin trädgård på gården Huvitus i Yläne. Så här skriver Alexandra Smirnoff i sin skrift Några ord om trädfruktodling och dess framtida ordnande i Finland (1892) om anläggningen av trädgården:
År 1850 var planteringen slutförd och voro då utplanterade 1,227 äple-, päron-, plommon- och körsbärsträd. […] äpleträd i 120 olika förädlade sorter, tagna från Stockholm, Lübeck och Hamburg. Endast 60 st. äpleträd voro från kärnor uppdragna på platsen och prisades som utmärkta […].
Efter Sahlbergs död förföll fruktträdgården på Huvitus och när Alexandra Smirnoff besökte den ”stodo några skelettartade träd qvar, som gengångare från en tid som flytt” i den stora fruktträdgården. Men vid bostadshuset fanns det ett trettiotal träd som fortfarande bar frukt. Det var sannolikt dem hon beskrev i sina anteckningar och plockade blad från. De bladen ligger pressade och sparade mellan sidorna i ett par av hennes anteckningshäften, som numera förvaras i SLS arkiv.
Historiskt DNA
Äppelbladen i Alexandra Smirnoffs arkiv, sammanlagt 13 olika, har nu DNA-analyserats med toppmoderna metoder av specialforskaren Lidija Bitz i laboratoriet på Naturresursinstitutet (Luke) i Jockis. De Smirnoffska bladen ingår som en liten del i ett projekt som Bitz och hennes kollega, forskaren Maarit Heinonen deltar i, och som leds av biologen Sanna Huttunen och arkeobotanikern Mia Lempiäinen-Avci vid Åbo universitet. Forskarna undersöker DNA dels från arkeologiska fynd av äppelkärnor och rester av humle, dels från äppel- och humleprover i herbariesamlingar. Syftet med projektet är att förfina metoden att analysera historiskt DNA.
Med hjälp av analys av historiskt DNA kan man till exempel kartlägga vilka sorter som odlats i Finland och eventuellt utreda vilka sorter som är ”föräldrar” till andra sorter. Det här är viktigt att veta för att den genetiska mångfalden ska kunna bevaras och för framtida fruktförädling, men också för att det är en del av vår kulturhistoria och vårt kulturarv.
Maarit Heinonen och Lidija Bitz har under tio års tid samlat in och DNAanalyserat blad från levande äppelträd i Finland. Heinonen har tillsammans med andra kolleger på Naturresursinstitutet rest runt i landet och samlat in materialet, intervjuat ägarna till äppelträden, studerat pomologisk litteratur och gått igenom arkivkällor. Tillsammans har de sedan lagt ett pussel med hjälp av DNAanalyserna och det övriga materialet för att sortbestämma proverna. Uppgifterna har samlats i institutets genetiska äppeldatabas.
För närvarande innehåller äppeldatabasen uppgifter om över 1000 äppelbladsprover från flera hundra äppelsorter. Proverna är analyserade med 6–15 DNAmarkörer. Sorterna är antingen lokala finska äppelsorter eller gamla utländska sorter som odlats länge i Finland och av vilka många blivit ovanliga. Analyserna från såväl det arkeologiska materialet och herbariematerialet som de Smirnoffska bladen jämförs med uppgifterna om äppelsorterna i databasen.
Äppelbladen från Huvitus
Maarit Heinonen och hennes kolleger har också besökt Sahlbergs trädgård på Huvitus och tagit prover för databasen från några äppelträd som växer där. Ingen vet om träden är från Sahlbergs tid, om de är ympade från träd som han planterat eller om de planterats senare. Flera av dem är av okända sorter. Frågan är om något av de levande träden är av samma sort som de som Alexandra Smirnoff plockade blad från och beskrev.
DNA-markörer kopieras från proverna och ger äppelsortens genetiska ”fingeravtryck”. Lidija Bitz berättar att det var ganska svårt att få fram DNA ur bladen från Smirnoffs arkiv, eftersom de var i rätt dåligt skick. Men det lyckades och hon har lyckats få fram också de här sorternas fingeravtryck.
Vad säger då analysen? Lidija Bitz har skapat dendrogram, en trädliknande graf, av proverna från Smirnoffs arkiv och sorter som finns i den genetiska databasen. Hon har använt sex markörer som är gemensamma för de flera hundra äppelsorterna i databasen. Analysen visar att inget av de Smirnoffska bladen direkt matchar någon av sorterna där. Men det finns en del intressanta iakttagelser.
Gamla sorter från Ryssland och England?
Det visar sig att ett av bladen som Smirnoff plockat, men vars namn kommit bort, och bladen från den sort som Smirnoff förmodar är Orak Alma (på ett ställe har Smirnoff skrivit Orak Elma) tillhör sorter som genetiskt verkar vara förälder och avkomma. Också den sort som hon kallar Dubbla Lökäplen har samma relation till Orak Alma. Alltså kan Orak Alma vara en avkomma till de båda andra sorterna. Det här har Lidija Bitz kontrollerat genom att utvidga jämförelsen till 15 DNA-markörer.
Ekvationen kompliceras av att Alexandra Smirnoff i sina anteckningar skriver att Sahlberg hade skaffat Orak Alma från Booths plantskola i Lübeck på 1820-talet och att det är en sort som ursprungligen kommer från södra Ryssland. Kanske alla tre sorter kommer därifrån? Lidija Bitz konstaterar att det behövs fler referenser från gamla tyska och ryska sorter för att klarlägga det här.
Också en annan sort bland proverna har Maarit Heinonen fastnat speciellt för: det blad som Smirnoff antecknat som Pippin London med ett frågetecken. Fingeravtrycket från Pippin London placerade sig rätt nära fingeravtrycket från ett oidentifierat träd som Heinonen och hennes kolleger tog prov från när de besökte Huvitus 2019. Pippin London (också kallad London Pippin) är en engelsk sort från slutet av 1500-talet. Är det möjligt att det oidentifierade trädet är en Pippin London? Är trädet på Huvitus i dag i så fall detsamma eller ympat från det träd som de Smirnoffska bladen kommer från?
För att få svar på det måste Lidija Bitz och Maarit Heinonen först få en London Pippin-referens från Storbritannien. Om den träffar rätt kanske gåtan med det oidentifierade trädet kan lösas.
Text: Nina Edgren-Henrichson
Bladen har analyserats inom projektet Seeing the unseen with aDNA (Se det osynliga med aDNA), där aDNA står för ancient DNA det vill säga forntida DNA. Projektet finansieras av Finska Kulturfonden.