Historikern Mari Välimäki forskar för tillfället om hur människor under första hälften av 1800-talet rörde sig innanför landets gränser med hjälp av olika förfalskade intyg. Hon finner det särskilt intressant att undersöka vilka personer som dömts för användning av falsifikat och på vilka grunder.
– För att kunna resa och hitta ett nytt arbete behövde man bland annat ett prästbevis och orlovssedlar. Dessa dokument intygade ens bakgrund och fungerade som bevis på att man hade tillstånd att resa.
För att hitta ett nytt arbete behövde man bland annat prästbevis som intygade att man hade blivit konfirmerad och deltagit i nattvard regelbundet, vilket var obligatoriskt vid den här tiden. Orlovssedlarna fungerade som arbetsintyg och var nödvändiga för dem som ville påbörja ett nytt liv på annan plats. Om man blivit dömd för brott eller uppfört sig illa framgick det av intygen och det var en av orsakerna till att de förfalskades.
Mari Välimäki är forskare vid Åbo universitet och för tillfället aktuell med projektet Förfalskarna – Allmogens litterarisering och kunskap om det svenska språket i brottslig kontext i Finland under 1800-talets förta hälft, som finansieras av SLS. I projektet undersöker Välimäki särskilt de personer som anklagats för att ha använt förfalskade prästbevis och orlovssedlar.
Välimäki har tidigare arbetat med domböcker. Hon disputerade 2021 vid Åbo universitet inom ämnet Finlands historia, och i sin avhandling skrev hon om aktörskap och föräktenskapliga relationer med domböcker som källmaterial. Hennes expertis gjorde att hon blev tillfrågad om att delta i detta projekt, eftersom domböckerna utgör en stor del av materialet i projektet. Trots att hennes tidigare fokus låg på 1600-talets domböcker har hon märkt många likheter mellan domböcker skrivna med 200 års mellanrum.
Gesäller, drängar och pigor
– Det är en missuppfattning att människor på den här tiden inte rörde sig särskilt mycket. Vi vet att folk faktiskt reste en hel del efter utbildning eller arbete.
– I många fall handlade resor relaterade till arbetssökning nog om att få kontroll över sitt eget liv och börja om. Genom förfalskningar kunde dessa människor försöka skapa en ny framtid.
Välimäkis forskning fokuserar på olika grupper av människor som använde olika förfalskade intyg. Ett exempel är gesäller, som ofta reste för att utbilda sig. Välimäki förklarar:
– Gesällerna behövde olika intyg för att kunna resa runt och lära sig av olika mästare. Förfalskningarna blev en del av deras verklighet.
Förutom gesäller levde även pigor och drängar på liknande sätt, genom att resa och lära sig yrken. Välimäki noterar att även om kvinnor använde sig av förfalskningar, var 80 procent av de som blev dömda män.
Hur ser en bra förfalskning ut?
Välimäki har upptäckt att det ibland är svårt att avgöra vilka dokument som är äkta och vilka som är förfalskade, vilket också är en av anledningarna till att hon blev en del av projektet. Hennes forskning fokuserar på de förfalskningar som upptäcktes och varför de avslöjades.
Välimäki tycker det är fascinerande att granska förfalskningar och försöker förstå vad som gjorde att vissa avslöjades. Ibland har hon undrat hur polisen kunde se att ett dokument var förfalskat redan vid första anblicken.
– Det är förstås bra att polisen kunde upptäcka förfalskningar, men jag undrar ofta vad det var som avslöjade dem så snabbt. Vad var det som var fel? Det här är en del av projektet som jag tycker är särskilt spännande.
När en ny gesäll påbörjade ett arbete i en ny stad behövde han registrera sig hos polisen. Välimäki har upptäckt att polisen i några fall direkt kunde upptäcka en förfalskning.
– Ibland känner man sig lite som en detektiv då man ska försöka koppla ihop hur polisen direkt känt igen intyget som en förfalskning.
Nya vänner i fängelset
– Det finns också fall där förfalskare kom från andra samhällsgrupper än de vanligaste, som borgare eller personer med egendom, men dessa är mer sällsynta.
Välimäki har under projektets gång insett ur mycket mer information som finns tillgänglig från 1800-talet jämfört med 1600-talet. Genom forskningen har hon kunnat följa med individer som dömts för brott och sett hur de senare skapat ett nytt liv, gift sig och fått barn. Välimäki förklarar att även om hon fokuserar på brotten är det trevligt att få ta del av lyckliga slut efter att ha läst om domar och förseelser.
– När man börjar forska är det en enda stor massa av människor. Men när man kommer i gång kan man bryta ner det till individuella historier.
De som dömdes till fängelse satt ofta tillsammans, oavsett kön, och där har Välimäki sett att många skapade vänskapsband.
– Alla kunde läsa, vissa kunde skriva. De hjälpte varandra att överklaga sina domar och på så sätt förkorta sin fängelsetid samtidigt som de skapade nya bekantskaper.
Forskningsgruppen planerar att publicera en bok och Välimäki ska även skriva en artikel på engelska för att nå en bredare internationell publik. Hon kommer att arbeta med projektet till slutet av 2025, då hela projektet avslutas.
Text: Karin Kvikant