Efter Axel Carpelans död 1919 antecknade Jean Sibelius i sin dagbok: ”För hvem skall jag numera komponera?” Brevväxlingen mellan dem inleddes nitton år tidigare och utvecklades till en nära vänskap. Enslingen Carpelan saknade musikutbildning men kunde likväl skänka Sibelius åtskilliga impulser, ett fängslande tema som Bo Carpelan har skildrat i sin roman Axel (1986). Sibelius tillägnade Carpelan sin andra symfoni. Brevväxlingen, som är av största intresse för både Sibeliusforskningen och en bredare publik, har i litteraturen hittills endast belysts av olika citat och utdrag, men utges nu i sin helhet.
