Eric Gustaf Ehrström (1791–1835) var lektor i ryska vid akademin i Åbo och blev kyrkoherde i S:t Katarina svenska församling i S:t Petersburg. Han var en av de tidigaste förespråkarna för finskan som nationalspråk men hävdade också att kunskaper i ryska var en nationalnödvändighet i Finland. I det mångspråkiga S:t Petersburg såg han det däremot som sin uppgift att försvara det svenska modersmålet. Vad beror det på att en individ i olika situationer betonar det nationella på olika sätt? Hur byggs egentligen nationella identiteter upp? Utifrån begreppet identifikation undersöker Johanna Wassholm hur E.G. Ehrström under olika tider och i olika roller såg på finskt, svenskt och ryskt samt på förhållandet mellan språk, nation och historia. Särskilt aktuella blev de här frågorna efter 1809 när Finland skildes från Sverige och blev en del av det stora ryska imperiet. Vad var det storfurstendömet Finland och dess invånare egentligen blev?
