Hösten 2021 fick SLS arkiv ta emot ett stort tillägg av både glasplåtar och plastnegativ till fotograf Erik Hägglunds samling. Det nya tillskottet bestod mest av sonens, Paul Hägglunds, bilder. Erik och Paul Hägglunds gemensamma fotosamling beräknas med detta tillägg innehålla ungefär 140 000 glas- och plastnegativ, både färg och svartvita, tagna mellan åren 1910 och 1995. Till stora delar består samlingen av ateljéporträtt men en hel del av fotografierna är också tagna hemma hos kunderna, i kyrkan eller utomhus.
Både Erik och Paul Hägglunds digra och mycket intressanta bildsamling visar olika dimensioner av den vanliga människans levnadssätt och -miljöer under en lång tid. Man kan studera dopseder, konfirmationstraditioner, firandet av bemärkelsedagar, släktmöten och begravningsritualer. Fotografierna kan svara på många frågeställningar kring boende, klädsel, arbets- och familjeliv. Hembygdsforskaren hittar bilder på olika byar, gårdar och personer. Den som är intresserad av fotografiteknik kan se hur bildmaterialet retuscherades, hur nya kameror och material tas i bruk och så vidare.
Från glasplåtar till plastnegativ
Det bildmaterial jag här vill lyfta fram är lite modernare, det är från 1960- och 1970-talen. Jag har gått igenom och förtecknat över 30 000 negativ från denna tid. Det är en intressant tidsperiod där glasplåten får ge plats för plastnegativet och de svartvita bilderna fortfarande förekommer jämsides med färgfotografierna. De svartvita fotografierna hade den fördelen att de framkallades hemma i ateljén, medan färgfotografierna sändes per post till Eiri-kuvat. De hade också en annan fördel, de kunde retuscheras. Man kunde med andra ord förbättra bilden genom att måla med fin blyertspenna eller pensel på negativet. Enligt Paul Hägglund var glasnegativen bäst lämpade för retuschering, bättre än plastnegativen.
Fotograferna Hägglund kunde skära och preparera sina egna glasnegativ, de använde ofta storleken 14,5 x 10 cm eller 12 x 8 cm. Men de beställde också färdigt tillskurna och preparerade glas. Dessa försvann från marknaden i början av 1960-talet. Paul Hägglund slutade använda glasnegativ år 1969. Under de sista åren användes de främst för porträttfotografering i ateljén och för reprofotografering. För fotografering utomhus eller hemma hos kunden valde han en lättare kamera. Erik Hägglund använde glasnegativ hela sitt liv, han lät de yngre experimentera med de nya plasterna.
Efter framkallningen förvarades negativen i askar och lådor noggrant sorterade i alfabetisk ordning, enligt årtal, så att man lätt kunde hitta bilden ifall kunden önskade fler kopior. Glasplåtarna packades i små kartonger som ännu vittnar om vilka märken fotograferna i Vörå föredrog att använda, till exempel Ilford HP3 Hypersensitive Panchromatic plates och Kodak Photographic paper. Fördelen med glasplåtarna är att de är helt plana, medan nackdelen är att de är bräckliga, tunga och utrymmeskrävande. Glasnegativen är så kallade torrplåtar och de kräver sin egen storformatskamera eller bälgkamera. Paul Hägglunds favoritkamera var en Linhofkamera 9 x 13 som han köpte begagnad i Stockholm i början av sin karriär och den använde han under hela sin aktiva tid som fotograf. Den och många andra kameror som fotograferna Hägglund har använt finns numera att se på fotomuseet i Vörå.
Optimism och framtidstro
1960-talet präglades av framstegsoptimism, man trodde på teknikens utveckling eftersom människan landade på månen, husen blev moderna med platt tak och tv:n gjorde intåg i våra vardagsrum. I synnerhet televisionsapparaterna kan man lägga märke till i hemmen i Vörå. Många är bilderna där man ser en jubilar sittandes i en stol omgiven av blommor och gåvor, i bakgrunden skymtar den nya tv:n. Eftersom kameror ännu inte var så vanliga i var mans hem var det önskvärt att fotografen kom på plats när man ville föreviga en viktig födelsedag eller en annan familjehändelse.
På lördagarna fotograferades vanligen brudparen, sommartid ofta flera stycken per dag, under ett strikt tidsschema. Paul berättar att det blev lite jobbigt ibland eftersom brudparen först besökte frisersalongen och där hände det rätt ofta att den pratglada frisörskan inte höll tiden. Det ledde till att stunden hos fotografen blev rätt knapp, det gällde att snabbt fotografera brudparet i ateljén för att sedan skynda iväg till fotograferingen i kyrkan. Många Vöråbrudpar är porträtterade vid kyrkans ståtliga ingångsport. På 1960-talet blev bilen vanligare i Finland och brudparet ses lämna kyrkan i en modern ny bil.
Lokalsamhället blir mer färgstarkt
1970-talet var mycket av en brytningstid, många flyttade in till städerna eller till Sverige, Kekkonen präglade politiken, rockfestivaler växte fram och byxbenen blev utsvängda. Nu ser man att kläderna blir mer färgglada, man skapade sig en egen personlig stil. Fotograferandet ökar i antal både privat och hos fotografen. Allt fler önskade porträtt på sig själva, på barnen och på familjen. Alla milstolpar i livet förevigades. Fotografierna ställdes fram på bokhyllan i vardagsrummet tillsammans med böcker och prydnadsföremål.
Negativen från 1970-talet var inpackade i stora kartonger när de anlände till SLS. Lådorna var noggrant märkta med årtal och de enskilda negativen var sorterade i alfabetisk ordning i prydliga kuvert enligt den som hade beställt bilderna. Nu blir det också fler negativ per fotosession. På några år fördubblas antalet bilder som tas, till exempel bevarat från år 1973 finns ca 1500 negativ och från år 1976 ca 3000 negativ. Tidigare togs cirka 5–10 bilder av ett brudpar, nu tas det runt 30 bilder. I synnerhet om det tas både färgfoton och svartvita. Färgfoton på 1970-talet gick inte att retuschera så det gällde att få tillräckligt många för att resultatet skulle bli tillfredsställande. Förutom bröllopsfotografier är konfirmationsbilder, examensfoton och barnporträtt väldigt vanliga. Den friare klädstilen syns tydligt i alla kategorier, man vågar ta ut svängarna. Brudklänningarna kan vara storblommiga och färggranna, kavajerna rutiga och barnkläderna blir mer praktiska och bekväma.
Förutom porträtt fotograferade Paul Hägglund under 1970-talet olika sportevenemang, hembygdsdagar, föreningsträffar, arbetsplatser, moderna villor, nyårsrevyer och festivaler samt livet i övrigt i Vörå med omnejd. Speciellt intressant i Vörå var det säkert när Enighetens mejeri utvidgade med en modern ”kärningscentral” eller när Vörå elverk invigde en ny stor transformator. På 1970-talet förnyades också Vörå Folkhögskolas elevutrymmen och simhallen med den moderna gymanläggningen invigdes. Även Vörå centrum genomgick en viss förändring, gamla byggnader revs och nya byggdes.
Vi har nyligen lagt upp nya bilder från Hägglunds fotosamling på söktjänsten Finna. Om du är intresserad av att se fler är du välkommen att besöka SLS kundtjänst i Vasa. Erik Hägglunds liv finns dokumenterat i boken Blickfång. En tidsresa med Vöråfotografen Erik Hägglund (2010).
Text: Camilla Hautala