Konstvetaren Sofia Lahti undersöker vilken relation människor hade till helgonskulpturer och andra kyrkliga föremål under medeltiden. Hon är en av forskarna i projektet Levd religion i medeltida Finland, som undersöker religionen som en del av vardagen i människors liv.
Hur kommunicerade och interagerade människor med religiösa föremål i det medeltida Finland? Det är en av frågorna Lahti vill ha svar på i sin forskning. Hon är främst intresserad av relationen mellan människor och helgonbilder men också av människors förhållande till andra kyrkliga föremål såsom relikvarier, det vill säga behållare för reliker i kyrkorna.
– Jag vill veta hur föremålen möttes av människorna, främst i kyrkan naturligtvis, men det finns också föremål som folk kunde äga privat och använda hemma i sin privata religiositet.
Det finns cirka 800 medeltida helgonskulpturer kvar i Finland, dels i kyrkor, dels i museer. Men merparten av skulpturerna har försvunnit under århundradenas lopp.
– Jag är väldigt intresserad av hur de nämns och beskrivs i skriftliga medeltida källor. Just nu håller jag på med att gå igenom särskilt sådana texter som nämner föremål som inte längre finns. Omnämnandena är för det mesta ganska kortfattade och säger inte så mycket. Det är inga livliga beskrivningar, utan de bara nämner bilder i något slags kontext.
– Jag försöker reda ut hur mycket man kan tolka och hur mycket man kan få reda på om föremålens ”liv” under medeltiden genom det som sägs i olika slags medeltida dokument.
Testamenten, avlatsbrev och mirakel
De dokument som Lahti undersöker är till exempel testamenten, i vilka folk antingen har testamenterat föremål till helgonbilder eller har testamenterat helgonbilder till ett visst altare i en kyrka. Helgonbilder nämns också i inventarieförteckningar över föremål som tillhört specifika altaren. Ytterligare en typ av dokument är indulgensbreven eller avlatsbreven.
– I dem kan det sägas att man ska be inför en viss skulptur, alltså inte be för en skulptur utan framför den. Om man besökte en viss kyrka under en viss helgdag, bad de föreskrivna bönerna och kanske donerade lite pengar, skulle man få avlat. Det betydde att man kunde köpa sig lite kortare tid i skärselden.
Ytterligare en källa som Sofia Lahti använder är mirakelberättelser, som kyrkan samlade in om tilltänkta helgon.
– Det finns mirakelberättelser om hur personer har upplevt under, mirakel, som de har uppfattat att en viss helgonskulptur varit medium för.
Gåvor till helgonskulpturer
Sofia Lahti konstaterar att människor under medeltiden uppfattade helgonbilder nästan som levande varelser. Det fanns ett särskilt förhållande mellan skulpturerna och människorna.
– Ett sätt att kommunicera och interagera med skulpturerna var att ge dem kläder och smycka dem. Till exempel i Åbo domkyrka fanns det en Jungfru Maria-skulptur som hade en liten tunika, enligt ett altares inventarieförteckning. Vissa helgonskulpturer kläddes i kläder med detaljer av förgyllt silver, och en del hade kronor, också de ofta av silver.
När folk donerade kläder eller smycken till helgonbilder förväntade de sig inte direkt någonting i gengäld, även om det fanns allmänna förväntningar gentemot helgon om att de kunde göra under, hjälpa människor i nöd och bota sjukdomar. Det var snarare ett sätt att visa helgonet vördnad, och ofta hade människor en särskild relation till en viss helgonbild i den egna kyrkan.
– Man ville visa vördnad gentemot den individuella Jungfru Maria som fanns i den egna kyrkan och till vilken man hade ett mer direkt förhållande än till Jungfru Maria i himlen. Skulpturerna eller bilderna blev individer på något sätt: det var den här Jungfru Maria i den här kyrkan som kunde bota min sjukdom.
Svårtolkade skulpturer
Sofia Lahti undersöker såväl dokument som bevarade föremål, men möjligheterna att kombinera de skriftliga källorna med de skulpturer som bevarats stöter på flera hinder.
– Det är värdefullt när man kan jämföra texterna med föremål som fortfarande finns, men det är mycket i föremålen som har förändrats, konstaterar Lahti.
– En medeltida skulptur i en finsk kyrka i dag har ganska ofta mist till exempel händerna. Och i händerna hade helgonet ofta något slags attribut, föremål, som var typiska för just det helgonet, så att man kunde känna igen det. Nuförtiden kan det vara svårt att identifiera dem och flera av dem har blivit nästan anonyma. Vanligen har de inte heller den ursprungliga färgsättningen, polykromin, eftersom färgerna har nötts bort.
Det finns också andra omständigheter som gör det svårt att identifiera de bevarade helgonskulpturerna via de skriftliga källorna.
– Man kan inte ta för givet att en helgonskulptur i en viss kyrka är den som beskrivs källorna. Under århundradena efter reformationen flyttades skulpturer från en kyrka till en annan, och till och med altarskåp flyttades. En kyrka kanske inte hade intresse att behålla en skulptur, medan en annan kyrka hade plats för den. När man ser en skulptur eller ett altarskåp i en kyrka kan man alltså inte direkt börja tolka dess betydelse i just den kyrkan, utan man måste hålla den möjligheten i huvudet att de kanske inte ursprungligen hör ihop.
Relikvarier och helighet
Sofia Lahtis intresse för föremål som använts inom religionen väcktes redan under studietiden vid Åbo Akademi. När hon skrev sin pro gradu-avhandling om ett relikvarium i Åbo domkyrka insåg hon att det inte fanns någon undersökning eller utredning om över relikvarier i Finland och inte heller i Norden i övrigt. Det ledde till hennes doktorsavhandling Silver Arms and Silk Heads : Medieval Reliquaries in the Nordic Countries, som hon lade fram vid Åbo Akademi 2019. I den kartlägger hon bevarade och omnämnda relikvarier i Norden.
– Relikvariet var ett medium, som förmedlade heligheten från reliken till människorna. Reliken i sig var så helig att man inte kunde vidröra den, och det var vanligt att man inte ens kunde se reliken, utan det som man såg var alltid relikvariet.
Heligheten i relikerna smittade vid beröring, vilket innebar att vem som helst kunde äga till exempel en helig bit av tyg, som hade rört vid en riktig relik av ett helgon.
– Personer som hade vallfärdat till ett helgons grav, till exempel till Sankt Henriks sarkofag i Nousis, och hade rört vid den med en tygbit, kunde ha tygbiten som en amulett runt halsen.
Om helgonbilderna fått skatta åt förgängelsen under seklernas gång gäller detsamma i ännu större utsträckning relikvarierna. Sofia Lahti har kommit till att cirkaa 200 relikvarier bevarats i Norden och att det finns ungefär 400 skriftliga källor som nämner relikvarier.
– Men det finns hundratals nordiska kyrkor om vilka vi inte har någon information. Utifrån det vi vet kan vi anta att tusentals relikvarier har försvunnit i Norden. Enligt det material och de källor som finns är det ganska sannolikt att varje kyrka, också de minsta kyrkorna, hade åtminstone ett eller två relikvarier. Och de största, alltså domkyrkorna, hade kanske till och med hundra.
Helgonkartläggning
Vid sidan av det SLS-finansierade projektet Levd religion i medeltida Finland, som genomförs vid Tammerfors universitet, deltar Sofia Lahti i ett projekt kallat Mapping Saints vid Linnéuniversitetet i Sverige. Projektet kartlägger helgonkulten i Sverige och Finland under medeltiden och är på sätt och vis en fortsättning på den kartläggning som Sofia Lahti gjorde om relikvarier i sin avhandling.
– Vi håller på att bygga en databas med inte bara materiella utan alla slag av manifestationer av helgonkult och dess betydelse i medeltida Sverige och Finland.
Resultatet av det här projektet blir en fritt tillgänglig databas med både skriftliga källor och uppgifter om föremål med anknytning till helgon.
Text: Nina Edgren-Henrichson