Författaren Mirjam Tuominen (1913–1967) hörde till dem som tidigt såg farorna i fascismen och nazismen. Litteraturvetaren Ylva Perera, som är doktorand vid Åbo Akademi, undersöker hur antifascismen framträder i Tuominens prosa under 1930- och 1940-talet. Det gör hon inom det SLS-finansierade projektet Den finlandssvenska antifascismen.

Antifascism som etiskt anslag

Ylva Perera vill låta Mirjam Tuominens noveller och essäer tala genom att studera hur Tuominen gestaltade sin kritik och sitt avståndstagande från fascismen och nazismen i det hon skrev.

– Hon var inte politiskt aktiv i aktivistisk bemärkelse. Hon hade korta skov, hon var med i författarföreningen Kiila som hade en tydlig antifascistisk hållning, men det var en väldigt kort period. Hon var över huvud taget inte en föreningsmänniska eller en kollektiv människa, får jag intrycket av. Därför är det intressantare att låta skönlitteraturen stå i fokus.

Perera inledde sin forskning om Tuominens skönlitteratur 2019 och har kartlagt vilka teman Tuominen använder för att ge uttryck för sin antifascism. Hur tidigt kan man då urskilja ett antifascistiskt perspektiv hos Tuominen?

– Jag skulle säga att det absolut är ända från debuten, novellsamlingen Tidig tvekan 1938. Åtminstone när man tänker det som ett etiskt anslag finns det väldigt tydligt i hennes sätt att skriva. Det är inte antifascistisk litteratur i bemärkelsen tendenslitteratur – hon är inte en propagerande författare. I stället upplever jag henne som en författare som försöker vädja till självrannsakan och som en mer inåtvänd författare, som samtidigt står i hudlös kontakt med yttervärlden. Den spänningen är väldigt intressant.

– Mest handlar det om vad hon gestaltar och vad hon lyfter fram, vilket då mycket är fascismens motpol. Hon skriver mycket om människor som är svaga på något sätt och inte passar in i den starka samhällsnormen. Det tycker jag är någonting som går igen i allt som hon skriver, och också tanken om gemensamt ansvar och gemensam skuld.

Spädbarnet

Perera har plockat ut några teman ur Tuominens prosa som hon ska studera närmare. Det tema som sysselsätter henne för tillfället är spädbarn.

– Det är en intressant blandning av att hon har en nästan romantisk syn, speciellt på riktigt små barn, som hon tänker att står i en nästan kosmisk kontakt med universum som sedan blir korrumperad och förstörd i takt med att  barn socialiseras in i att bli vuxna. Men annars har hon inte alls en så positiv eller ljus bild av vare sig barn eller föräldrar och barn. Hennes noveller handlar ganska mycket om såriga och trasiga familjerelationer.

– Kopplat till antifascismen, tycker jag att man hos Tuominen kan se att hon lokaliserar roten till fascismen i vuxenvärldens konventioner och hur vuxna beter sig på ett inte helt uppriktigt och genuint sätt mot varandra. Det kan sedan leda till att man går med på att behandla andra människor väldigt illa. Men då menar hon att det här inte finns i kontakten med riktigt små barn – de är inte med i det spel som resten av mänskligheten är med i.

Perera ser att spädbarnen blir en återkommande bild med en existentiell och etisk tyngd i Tuominens prosa, där utsatthet och svaghet i olika former lyfts fram.

– Det har jag funderat på den senaste tiden. Men det är ju ett stort ämne, så vi får se vart det riktigt leder.

 

Mirjam Tuominen på 1940-talet. Ur SLS 874, Mirjam Tuominens arkiv.

Djuren

Djur är ett annat tema som förekommer mycket i Tuominens prosa och som Perera redan hunnit analysera mer på djupet. Det här är ett tydligt tema bland annat i Tuominen essäbok Besk brygd från 1947.

– Där ger hon djur ganska mycket utrymme. Fast hela boken börjar med att handla om reaktioner på nazisternas brott mot judarna, är hon ganska snabbt inne på att skriva om sina egna erfarenheter av olika relationer med djur som hon har haft. Och så skriver hon uttryckligen hur hon tänker sig att människan är nazisten ur djurets synvinkel, att det finns paralleller mellan människans förhållande till djur och nazistens förhållande till judar.

Djurtemat behandlar Perera i en artikel som publiceras inom kort i årets upplaga av SLS årsbok Historiska och litteraturhistoriska studier. I sin analys landar hon i att Tuominen inte nödvändigtvis vill jämställa djur och människor.

– Det är inte så enkelt att vi inte borde göra skillnad mellan människor och djur, utan det handlar mera om hur människor förhåller sig både till djur och till varandra. Över huvud taget handlar det ganska mycket om hur man förhåller sig till svaghet och till utsatthet. Där blir det igen en koppling till den tematiken.

Bödeln

Ytterligare ett tema hos Tuominen som Ylva Perera redan fördjupat sig i är bödeln.

– Det skriver hon uttryckligen om i Besk brygd, men jag tycker att det är en tematik som också finns tidigare.

Besk brygd kretsar bödeltematiken kring det faktum att helt vanliga människor kunde begå de grymheter som nazisterna utförde under andra världskriget.

– Det hon egentligen skriver är att varje människa har en bödel och ett offer i sig, det vill säga att alla är kapabla att begå brott mot liv och mänsklighet. Hon ser att det inte går att vara på någondera av två olika sidor rakt av, att det finns fascister och så finns det antifascister, utan i någon mån är alla människor tvingade att försöka bekämpa bödeln inom sig själv. Och det går inte att bli av med den där bödeln någonsin helt och hållet.

– Här har jag kunnat koppla ihop henne med tänkare som Gilles Deleuze och Félix Guattari, som har ett begrepp som mikrofascism. De tänker sig att fascistiska strukturer och fascistiska element inte bara opererar på ett makroplan, där man kan tala om politiska rörelser och stater, men att de också finns som ett begär mellan människor, ett begär att dominera och härska över andra, men också ett begär att underkasta sig. Mirjam Tuominen menar i den här texten, tycker jag, att offer och bödlar är roller som vi i olika situationer alla kan gå in i.

Ylva Perera har publicerat en artikel om bödelmotivet hos Mirjam Tuominen i Tidskrift för litteraturvetenskap, och där har hon också ett resonemang om att bödeln hos Mirjam Tuominen träder fram i människor som vill ta sitt eget liv.

Mirjam Tuominen av en slump

I sin pro gradu-avhandling Skingrande kroppslighet (2016) anlade Perera ett nymaterialistiskt och feministiskt perspektiv på hur kropp framställs i samtidslitteratur. Efter att hon fått den klar hade hon planer på att gå vidare på det spåret, men sedan erbjöds hon möjligheten att gå med i projektet Den finlandssvenska antifascismen.

Det hade blivit en plats ledig för en litteraturvetare i projektet. Tanken hade från början varit att projektets litteraturvetare skulle undersöka Mirjam Tuominens antifascism, så Ylva Perera riktade om sin forskarlampa.

– Jag hade inte läst Tuominen före det, och jag fick välja, jag behövde inte skriva om just henne; antifascism, finlandssvensk litteratur och 1920–1940-talet var egentligen de enda ramarna. Men när jag började titta på henne blev jag väldigt fascinerad och kände snabbt att det här är någonting som jag vill skriva om. Om jag nu skulle välja vad jag ska forska om, så skulle jag forska om det här författarskapet.

Perera är den enda litteraturvetaren i projektet, där de övriga forskarna är historiker. Också det här gav nya infallsvinklar.

– Det historiska var den största utmaningen, tycker jag faktiskt. Jag är ganska trygg och van vid att läsa och teoretisera och analysera. Men att också ta hänsyn till historisk kontext – som ju är jätteviktigt i det här projektet som ska handla om tiden som hon levde i – det har varit och det fortsätter att vara någonting som utmanar mig. Men jag är glad att jag får ingå i en grupp där alla andra är historiker så att jag får dra nytta av deras kunskap.

För att få en kontext till Tuominens författarskap har Perera också kartlagt vilka andra finlandssvenska författare som är relevanta att tala om ur ett antifascistiskt perspektiv.

– Jag tänker att det här är ett material som också kan vara av intresse för historiker.

Text: Nina Edgren-Henrichson