”Det heter så hurtigt att man ska ta sig ut bland andra. Men om man glömt hur man ska bära sig åt?” Så skriver en kvinna som svarat på vår frågelista Ensam, själv, allena. Rubriken visade sig på ett bra sätt spegla ensamhetens många ansikten. Förutom beskrivningar av hur ensamheten känns, efterfrågade vi också vad man kan göra för att lindra den.
Insamlingen gjordes hösten 2023 i samarbete med Helsingfors Mission och Röda Korsets väntjänst, som hjälpte till att sprida information om insamlingen och som även fick ta del av de berättelser som kom in. Sammanlagt deltog 38 personer i insamlingen, 27 var kvinnor, 10 män och 1 annan könskategori. Majoriteten var födda på 1940–1960-talen.
Ensamhet berör alla
De allra flesta upplever ensamhet i något skede av livet. Om ensamheten är ofrivillig kan man tala om isolering och utanförskap, något som kan drabba både unga och gamla. Vi har i färskt minne hur äldre människor skulle isoleras under covid-19-pandemin, men för många har isoleringen fortsatt efter det. I takt med stigande ålder krymper vänkretsen, och den egna rörelseförmågan och orken avtar. När den ena parten i ett långt äktenskap går bort kan sorgen ytterligare förlama en och förstärka tomheten.
En vanlig tanke är att det endast är singlar, änkor och änklingar som känner ensamhet, men i ett flertal svar beskrivs också känslor av saknad och utanförskap i parförhållandet eller äktenskapet. Alla parförhållanden bygger inte på en stor själsfrändskap livet ut. När barnen flyttat hemifrån och familjelivet inte längre dominerar vardagen står man inför en ny fas i livet.
På senare tid har ord som extrovert och introvert använts för att beskriva människors sociala färdigheter. För en del är det lättare än för andra att hitta på saker att prata om, att öppna sig och trivas bland många människor, även när det är fråga om glada sammanhang som fester. Eftersom upplevelsen av utanförskap känns obehaglig, väljer man kanske rentav bort de här sammanhangen.
Jag har ordnat högläsning för åldringar. Tyvärr är det oftast de minst ensamma som dylikt når ut till.
Kvinna, f. 1967
Jag är nästan 30 och ännu singel och rädslan att familjedrömmen inte blir av är som en skugga som sakta kryper närmare.
Kvinna, f. 1994
Jag fortsätter att jobba, fast jag redan nått pensionsåldern. Då får jag lite socialt liv i alla fall. Har också en god vän, till all
Guds lycka, som jag regelbundet går långa promenader med.
Kvinna, f. 1959
Utvägar
I insamlingen ville vi speciellt lyfta fram lösningar och frågade därför vad man gör för att lindra ensamheten. Många betonar att det är viktigt att hålla sig sysselsatt, både i och utanför hemmet. Olika former av kursverksamhet, körsång, motion och hobbyer erbjuder viktiga livsrum där man träffar andra. Föreningsliv nämns också, liksom kyrkan, biblioteket och simhallen. Men också för mycket aktiva människor som bor ensamma kan hemmet kännas tomt när man kommer hem och gärna skulle prata om sin dag med någon. Även samtalsterapi och medicinering kan vara aktuellt om ensamheten framkallar ångest.
I svaren är man ense om att det gäller att söka sig ut till sociala sammanhang och våga bryta invanda mönster. Man efterlyser kravlös gemenskap, där man känner sig delaktig och sedd precis som man är. Nya boendeformer i någon form av kollektiv kunde hjälpa mången ensam.
Jag kan känna mig ensam i sociala sammanhang när andra pratar mycket och livligt med varandra medan jag är tyst.
Kvinna, f. 1979
Vistelse vid havet har blåst ur mina mörka tankar, att få jobba med händerna i t.ex, byggande och snickrande har varit befriande.
Man, f. 1956
Jag önskar att jag kunde bo i nån slags typ av kollektiv. Men, de finns inga såna här. Får väl leta upp ett radhus eller liknande. Där det finns trevliga grannar. Hur man nu ska hitta det? Och hur ska jag ens våga ta kontakt?
Kvinna, f. 1974
Stöd i samhället
Sammantaget kan man konstatera att ensamhet inte är ett tillstånd utan upplevs på otaliga sätt i alla slags livssituationer. Bland de inkomna berättelserna finns också de som smått provokativt betonar att de trivs i ensamhet. Men vanligen finns det då i bakgrunden en partner eller barn och barnbarn som det är skönt att komma bort från en stund. Den verkliga ensamheten kan däremot vara gastkramande och kopplad till en djup känsla av skam.
Det finns mycket som görs i vårt samhälle för att avhjälpa ensamhet – vår tids nya folksjukdom. Det finns organisationer som vänder sig till unga och äldre med väntjänster av olika slag, upprätthåller stödtelefoner och chattforum. En stor del av det här arbetet görs av frivilliga. Den tredje frågan i insamlingen handlade därför om erfarenheter av tjänster som dessa. Några av de svarande hade själva varit eller var aktiva som vänner eller stödpersoner. Trots allt upplysningsarbete är det ändå många som inte känner till vart man kan vända sig för att få hjälp med sin situation. I den här insamlingen fick därför alla som svarade information om Helsingfors Missions och Röda Korsets verksamhet.