I insamlingen Duande och niande – hur gör man i dag frågade SLS arkiv hur man väljer tilltal i olika situationer. I det första blogginlägget behandlades bl.a. vilka känslor och reaktioner som tilltalsformerna ”du” och ”ni” väcker. Detta andra och avslutande inlägg handlar om bl.a. om hur yrkesrollen kan påverka valet av tilltal men även om hur konventionerna för tilltalet ändrat över tid.
Yrkesroll
Det är klart att yrkesrollen kan ha en stor inverkan på vilka tilltal man väljer. I vissa branscher finns det uttalade rekommendationer eller regler för vilket tilltal man ska använda:
I mitt yrke fick vi inte dua våra kunder. Jobbat inom hotellbranschen. Där var det dessutom regel att tilltala alla gäster med deras efternamn. Kvinna f. 1943
I mitt jobb som officer är niandet en självklarhet, både då det gäller för uniformsklädda och civila motparter. Man f. 1965
I andra yrkesgrupper är valet mer fritt. Två personer som båda jobbar i vårdbranschen resonerar på olika sätt om hur de tilltar sina patienter:
Som sjukskötare niar jag alla ca över 50-åriga patienter och har t.o.m. svårt att övergå till att dua även om personen ber om det. Kvinna f. 1989
Jag arbetar inom sjukvården (akutvård) men även där tycker jag att man kan använda ”du”. Det känns mer personligt. Kvinna f. 1994
Att det inte är lätt att göra kunderna nöjda visar följande exempel:
Jag körde taxi för några år sedan på Åland, då märkte jag första gången hur svårt det är att veta om man skall dua eller nia. Det hände många gånger att jag niade någon äldre person och dom svarade argt att ”du kan nog tilltala mig du, inte ni” Men sedan också tvärtom, jag duade någon äldre efter att på resan innan blivit uppläxad för att jag niat, men då dög inte duandet utan dom svarade argt att ”man niar äldre personer, har inte dina föräldrar lärt dig det.” Man f. 1992
Skillnader mellan platser
Flera kommenterar att det generellt är mer duande på landsbygden än i städerna, kanske för att de flesta känner varandra.
I Åbo niar man oftare än på landsbygden. I stan är de flesta obekanta för varandra. På landsbygden känner nästan alla varandra. Kan bero på det. Kvinna f. 1971
Många upplever att det i huvudstadsregionen förekommer mer niande:
Ju närmare huvudstaden man kommer desto vanligare blir det att speciellt äldre människor i högre klasställning förväntar sig niande. I övrigt tycker jag att duandet används ganska genomgående i hela Svenskfinland. Man f. 1983
Som så ofta finns det ändå olika synvinklar, beroende på vem man frågar och kanske i vilka kretsar man umgås.
Myndigheter och kundtjänster för större bolag använder ibland ”ni”, men i min vardag i Helsingfors är det ingen annan som tycks göra det. Man f. 1985
Skillnader mellan olika språk
Konventionerna för tilltal är olika i olika språk. Att niandet är en viktig del av franskan och tyskan är välkänt, men många har lagt märke till skillnader även på närmare håll, i finskan. Flera svarare upplever att niandet är vanligare i finska än på svenska. En journalist har också diskuterat saken med sina finskspråkiga kollegor:
De är både förvånade och ibland imponerade över att vi kan vara så personliga med auktoriteter (ministrar eller näringslivstoppar) så vi duar varandra. Det märks också en skillnad i hur man bemöts av dessa, beroende på hur man tilltalar dem – och den svenska, mera lediga inställningen ger en större närhet, som jag tror är till gagn för bägge parter. Man f. 1977
Några kommenterar att det som svenskspråkig kan vara svårt att anpassa tilltalet när man pratar finska:
Jag har funderat på om jag borde nia finskspråkiga, eftersom de ju uppenbarligen har den traditionen. Det är dock väldigt svårt att komma ihåg att göra det. Kvinna f. 1986
Minnen av äldre normer
Många av de äldre informanterna kommer ihåg tider när det var otänkbart att dua äldre släktingar eller bekanta.
I min barndom var det ytterst viktigt att använda tant och farbror framför namnet och sedan passivform. Mina lärare hade använt du-form när de tilltalade oss i folk- och mellanskolan, men i gymnasiet använde de plötsligt fröken+ efternamn, eller enbart efternamnet. Det kändes mycket märkvärdigt i början. Det här hände på 1950-talet. Givetvis var det viktigt för oss elever att känna till våra lärares titlar. I folkskolan kallades vår lärare tant+namn. Kvinna f. 1936
En svarare kommer ihåg att på 1960-talet kunde småbarnsmammor kalla varandra fru + Efternamn:
I mitten av 1960-talet flyttade jag till ett trevåningshus där det i samma trappa bodde flera barnfamiljer, med barn i samma ålder som våra. Snart blev jag bekant med två av mammorna. Vi började turas om att vakta barnen i sandlådan eller ta alla barnen på promenad – men kallade länge varandra ”fru H” och ”fru K”. Det gick faktiskt månader av barnvaktning innan vi kom oss för att lägga bort titlarna och dua varandra. Kvinna f. 1941
Många kommer också ihåg specifika situationer från perioden när tilltalet förändrades i mer informell riktning.
Det skulle inte ha kommit på frågan att dua mina föräldrars vänner, tant och farbror gällde. Äldre personer niades alltid, ända tills en del av dem sa att nu räcker det. I skolan var det Lärarinnan, sedan blev det Magister si och så. På studentklassen var det en lärarinna (inte mycket äldre än vi) som sa att vi fick dua henne, stor uppståndelse! Kvinna f. 1943
Ur dagens perspektiv kan också ens eget sätt att förhålla sig till förändringarna kännas främmande:
Jag tror att förändringen började i skiftet mellan 1960- och 1970-talet. Jag minns att min professor i svenska en gång frågade oss elever (vi var då redan på en högre nivå i studierna) om vi ville övergå till att dua varandra, också honom. Och jag svarade nej! Obegripligt för mig i dag. Kvinna f. 1946
Frågan om äldre personer upplevt en du-reform på svenska i Finland är inte så väl undersökt. Det vill forskaren Maria Fremer råda bot på, bl.a. genom att använda svaren som kommit in för att undersöka temat närmare.
Niandet under 2000-talet
Tilltalet förändras över tid, på samma sätt som människors sätt att umgås också förändras. Flera personer påpekar att det skett en förändring under de senaste åren och att niandet har blivit mer vanligt.
Jag tycker att jag alltid blev duad ännu för kanske 10 år sedan (har bott utomlands nästan 15 år) men i något skede blev det plötsligt mera vanligt att bli niad i Finland. Har tänkt på ifall det beror på åldern och ett generationsskifte bland de som jobbar på t.ex. banker, nu är de ju för det mesta yngre än jag och tänker kanske att de behöver nia. Men jag funderar på varför man plötsligt lärts att nia, jag niade nog aldrig äldre personer då jag var yngre. Kvinna f. 1979
Artighet är mer än du och ni
Slutligen är det flera personer som påpekar att ett artigt tilltal inte handlar enbart om valet mellan ”du” och ”ni”. Man kan visa respekt och vara hänsynsfull mot sina medmänniskor oberoende av tilltalsform.
I interaktion med kunder, antingen face-to-face eller per telefon, blir det nästan till hundra procent ”du”. Jag tror det är viktigt att här poängtera att det bra går att dua och samtidigt vara precis lika hövlig som när man niar, ifall man bara själv är tillräckligt känslig för nyanser. Man f. 1963
Själv upplever jag att det inte enbart är orden ”du” och ”ni” som är avgörande i en situation, utan helheten. Man kan känna sig dåligt behandlad i båda fallen (och tvärtom också väl behandlad). Kvinna f. 1965
Tips på arkivmaterial:
SLS 1578 a Tilltal, omtal och hälsningar (1985)
SLS 2100 Vett och etikett (2005)
SLS 493 Tilltal och hälsningar (1938)
Lästips
Fremer, Maria 2019: Finlandssvenskt tilltal, s. 415–429 i: Finländsk svenska från 1860 till nutid. Helsingfors: SLS.
Mara, Johanna & Lena Huldén 2000: ”Långväga främmande tar man i hand när man hälsar”. Hälsningsvanor, tilltal och omtal i Svenskfinland under 1900-talet. Källan 2000:2. Helsingfors: SLS.
Wide, Camilla 2016: Kommunikativa skillnader mellan sverigesvenskt och finlandssvenskt språkbruk, s. 39 – 62 i Svenskans beskrivning 34. Lund: Lunds universitet.
Pristagare
Bland alla som svarat lottades ett antal priser ut. Priserna tillföll följande personer:
Penningpris à 100 euro: Gunnar Weissman (Esbo), Christel Holmström (Helsingfors) och Ann-Charlotte Ruisma (Esbo)
Bokpris: Caroline Doktar (Korsholm), Topi Lappalainen (Helsingfors), Barbro Pörtfors (Kvevlax), Christian Mattsson (Pedersöre) och Elisabeth Liljeqvist (Ingå)
Text: Lisa Södergård