Bland frälsefamiljer var det vanligt att placera en dotter i kloster under medeltiden. Som nunna var det dotterns plikt att sörja för släktens själavård genom dagliga böner för föräldrar, syskon och andra släktingar, både levande och döda.
Den som var barnlös eller inte hade en lämplig, ogift dotter kunde – förutsatt att man tillhörde den förmögna samhällseliten –”adoptera” en kvinna för att ge henne som gåva till ett kloster. Välgöraren betalade kvinnans uppehälle i klostret och garanterades i gengäld personlig själavård i form av förböner, själamässor och annan andlig hågkomst.
– Det här var inte jättevanligt men det förekom, berättar post dok-forskaren i historia och arkeologi Anna-Stina Hägglund, som är mitt uppe i ett SLS-finansierat forskningsprojekt vid Åbo universitet om levd minneskultur kring kvinnokloster i Uppsala kyrkoprovins i det svenska riket.
Några regelrätta adoptioner var det oftast inte frågan om, utan mer att en barnlös änka eller ett barnlöst par anammade en kvinna som sin egen dotter. Det kunde vara fråga om en kvinna från tjänstefolket, en bekant, en avlägsen släkting eller någon (fattig) kvinna som redan inträtt i klosterlivet, men vars egen familj inte kunnat frambringa en inträdesdonation. Kvinnor som skänktes till kloster var förmodligen unga vuxna eller i tonåren.
Hägglund har studerat medeltida donationsbrev i databasen Svenskt Diplomatarium och hittat 27 fall från 1400-talet där en kvinna, som varken är dotter eller syster till donatorn, skänkts till en klostergemenskap. Av dessa kvinnor gavs 14 till Birgittinorden i Vadstena kloster eller Nådendals kloster i Åbo stift.
– Det som överraskat mig lite grann är kopplingen mellan välgöraren och personen i klostret, det verkar ha varit viktigt att ge en person till klostret som sitt eget barn. Den här relationen förälder-barn verkar ha varit betydelsefull, reflekterar Hägglund, som i sin forskning fokuserar på kvinnor som aktörer, både som självständiga donatorer/testatorer och som en del av klostergemenskaperna som tar emot gåvorna. Men också som föremål för donationerna då kvinnor, vid sidan om gods, gårdar och annan egendom, de facto var del av gåvorna som skänktes till klostren.
Skärselden motiverade
Under medeltiden hade man i den katolska tron starka föreställningar om att själen efter döden vandrade vidare till skärselden där den skulle renas i eld. Hur länge man måste pinas i detta tillfälliga helvete berodde på hur mycket synder man hade med sig från jordelivet. Hägglund förklarar att det här var motivationen bakom donationerna. Böner och själamässor var ett sätt att säkerställa att man själv eller ens anhöriga skulle få hjälp efter döden och i birgittinnunnornas bönböcker fanns det till exempel böner med rubrikerna ”För en förälder”, ”För en vän”, ”För dem som pinas i skärselden”.
Men fick den tilltänka kvinnan säga nej om hon inte delade donatorns idé om att hon skulle bli nunna? Kunde kvinnor överhuvudtaget tacka nej till att gå i kloster?
– I birgittinernas ordensregel står det klart och tydligt att kvinnor som inträder i orden ska vara minst 18 år gamla och att de ska inträda av egen fri vilja, påpekar Hägglund.
– Men det kan hända att det från familjens sida ändå varit starka påtryckningar. Det fanns säkert de som var mindre motiverade och de som själva hade en stark motivation. Föreställningen är att kvinnor och döttrar var underkastade och tvingades till det, men vi kan inte veta om det var så. Klosterlivet behövde inte nödvändigtvis vara så förfärligt. Nunnorna fick lära sig läsa och skriva och fick en rudimentär utbildning i latin. I teorin fanns det en möjlighet för dem att avancera. Det andra alternativet var att ingå äktenskap, vilket var farligt med tanke på att många dog i barnsäng.
Kvinnornas roll innanför och utanför klostermurarna
Hägglund har nyligen skiftat fokus från donationsbrev till testamenten för att få en bredare överblick över nätverken man donerade till.
– Jag håller på att gå igenom alla testamenten som utfärdats i Uppsala kyrkoprovins i Sverige under medeltiden av både kvinnor och män, från mitten av 1200-talet till slutet av 1400-talet, för att senare fokusera på de kvinnliga testatorerna. Det finns omkring 600 testamenten från den här tidsperioden, uppskattar Hägglund.
Hennes målsättning är att synliggöra kvinnor även utanför klostermurarna och hur de agerade i offentligheten. Vart riktade kvinnorna sina gåvor och vilken roll hade de kvinnliga klostergemenskaperna för upprätthållandet av minnet av vissa personer eller familjer?
– Gåvoforskningen har inte uppmärksammat den här aspekten så mycket från ett nordiskt perspektiv. I vardagligt tal brukar man säga att kvinnorna ofta är osynliga, men när man tittar på den här typen av källmaterial finns de överallt!
Testamentena listar ofta ett stort antal mottagare, allt från kloster till kyrkor, domkyrkor, välgörenhetsinstitutioner som fattighus och sjukhus samt anhöriga, släkt, vänner och tjänstefolk. De värdefullaste gåvorna till institutioner räknas alltid upp först och Hägglund belyser att det till exempel kunde handla om en donation till en klosterkyrka med önskemål om minnesböner eller årliga själamässor för egen eller anhörigas del, eller med en önskan om gravplats inne i kyrkan. Den som ansågs vara en viktig donator fick kanske en lite bättre plats närmare högaltaret. Gåvorna till kyrkan var även ett sätt att visa upp social status. Kyrkobesökarna såg ju gravstenarna och släktmonumenten, vilka som låg där och vilken plats i kyrkan de fått.
– Pengar eller gårdar är de vanligaste gåvorna. När man kommer längre in på 1300-talet börjar man se att särskilt kvinnor skänker privata ägodelar som ringar, smycken, guldspännen och dylikt till kloster och jag har sett björnfällar, fina klädesplagg och böcker, räknar Hägglund upp.
Paradoxen med guldringarna
Guldringar förekommer som personliga gåvor åt namngivna nunnor i testamentena och man har hittat ringar i utgrävningar i Vadstena. Hur det gick ihop med klostrens fattigdomsideal och regeln att enskilda medlemmar inte skulle äga föremål av guld eller ädla metaller vet Hägglund inte. Kom ringen fram till systern i fråga eller hamnade den i klostrets gemensamma pott, och förväntade sig testatorn ändå att systern bad explicit för hen? Men å andra sidan vet Hägglund att det i birgittinernas ordningsregel står att en syster ska få en guldring när hon vigs till nunna och att en ring hörde till ordensdräkten. Hägglund ser fram emot att undersöka saken närmare och att utforska samspelet mellan de sociala konventionerna och de religiösa föreställningarna.
Den andliga dimensionen i kombination med det praktiska och pragmatiska förhållningssättet fascinerar henne.
– Det hände också att folk skänkte kläder. Tygerna var så värdefulla att vissa specificerat i testamentet att de ska sys om till mässhakar och liturgiska skrudar.
Folk hade då liksom nu olika grad av andlighet. I många fall är svårt att säga vilket motiv som vägt tyngst: det sociala, religiösa eller politiska. Men just för att man inte kan få svar på alla frågor om individerna, på grund av att det inte finns personliga brev bevarade från den här tiden, är det viktigt att se på strukturerna och helheterna för att hitta mönstren bakom donationerna, sammanfattar Hägglund.