Miljö, natur och tid är tre ord som framträder när litteraturvetaren Pia Ahlbäck berättar om sin forskning. Hon är en av forskarna i det SLS-finansierade projektet Konkurrerande tidsordningar – Krononormativitet i 2000-talets finlandssvenska litteratur och kultur för barn och ungdomar, som undersöker vilken roll tiden har i dagens barn- och ungdomslitteratur.
Pia Ahlbäck kombinerar frågor kring det tidsliga med miljö och natur. Hon hör till banbrytarna inom ekokritiska litteraturstudier i Finland, och tillämpar nu för första gången ekokritiken på just barn- och ungdomslitteratur. Ekokritiken, en inriktning som växte fram inom litteraturvetenskapen på 1990-talet, undersöker hur litteraturen framställer dels naturen och miljön, dels människans relation till dem.
Miljöhistoriskt perspektiv på dystopin
Inom projektet skriver Ahlbäck först och främst en monografi om Annika Luthers ungdomsromaner. Hon undersöker framför allt tre av dem: Skogen som gud glömde (2002), om en grupp skolelever på exkursion i urskogen, Brev till världens ände (2008), om vänskapen mellan två tonårspojkar som sommarjobbar på Zoologiska museet, och De hemlösas stad (2011), som utspelar sig i en nära framtid där världen drabbats av en klimatkatastrof och södra Finland till stora delar ligger under vatten.
Ahlbäck arbetar med begreppen och genrerna dystopi och utopi ur någonting som hon kallar ett djuptidsperspektiv i sin analys av Luthers böcker.
– Djuptiden har att göra med antropocen, alltså människans tidsålder, och tidigare tidsåldrar, tidigare epoker. Jag försöker tillämpa de här verkligt långa tidsperspektiven i litteraturstudier.
– Vi förstår ofta dystopi som någonting som ligger i en avlägsen framtid, och också om den ligger i en inte alltför avlägsen framtid så är den ändå på något sätt avskärmad från oss och någonting alldeles annat än det vi har. Ofta har det försiggått på en ö långt borta.
Ahlbäck hänvisar till Thomas Mores Utopia (1516), det verk som har gett hela genren utopi sitt namn och ur vilken också dystopin i flera avseenden kan uppfattas ha utvecklats. Den ideala staten Utopia, som verket handlar om, är förlagd till en ö.
– Det antydda eller direkta avståndet i tid och rum finns inskriven i den här genren. Det jag försöker ta fasta på är mera konkreta miljöhistoriska händelseförlopp eller skeenden och relatera dem till begreppet dystopi och visa på att det här egentligen redan finns. Om vi börjar se på genren ur ett mera miljöhistoriskt perspektiv kan vi förstå den på ett lite annat sätt.
Anledningen till att Ahlbäck valt att studera Annika Luthers böcker är att de fungerar utmärkt som exempel om man vill se dystopin och utopin ur ett mera handfast miljöhistoriskt perspektiv, eftersom de är realistiska.
– Visserligen förhåller sig dystopin så gott som alltid till det samhälle och den tid i vilket den skrivs, men ofta blir dystopierna då allegorier över dem. Med realistisk menar jag att vi rör oss i något som vi tydligt känner igen, som mer direkt har med oss att göra, som har med vårt samhälle att göra konkret, medan många andra dystopier som skrivs i dag är fullständigt annorlunda, tydligt avskurna från vår tid. Det är elementen av realism som blir intressanta i hennes böcker.
– Det som också är fascinerande i Luthers böcker är att hon skriver fram djuptiden, även om det i vissa fall sker i en mer metaforisk bemärkelse. I Skogen som gud glömde är det urskogarna, i De hemlösas stad är det vattnet, i Brev till världens ände utspelar sig allt i Zoologiska museet, och där är ju relikter, utdöda djur, utrotningshotade djur hela tiden väldigt närvarande.
Gravitation som litterärt begrepp
Ett annat naturvetenskapligt begrepp som sysselsätter Pia Ahlbäck för tillfället är gravitation. Vid sidan av monografin om Annika Luthers böcker arbetar hon med en artikel där hon för in idén om gravitation som ett litteraturvetenskapligt begrepp.
– Jag utgår från populärkulturen, bland annat från tv-serien The White Wall, och fortsätter sedan till Luther. Tanken är att naturen, naturmiljön, i vissa bemärkelser är absolut och att vi människor är definitivt bundna vid den. Det framträder just genom gravitationen, tyngdkraften, som är en naturlag som vi inte kan överskrida. I något skede kommer vi alltid ner, i något skede ställs vi alltid inför det absoluta faktum som olika naturmiljöer utgör.
I tv-serien The White Wall, där handlingen i stor sett äger rum nere i en gruva och där handlingsutrymmet är väldigt litet, stöter geologerna och ingenjörerna på en vit bergvägg, som ingen förstår vad det är eller hur den kan finnas där.
– De börjar borra i den och det visar sig att det här är någonting oåterkalleligt, någonting som de aldrig borde ha gjort. Och det här blir en bild för naturmiljöns motstånd mot mänsklig överhöghet. Vi försöker som människor och i vår kultur ständigt avlägsna oss från naturen, men ständigt dras vi på något sätt tillbaka.
För Ahlbäck är kontakten mellan humaniora och naturvetenskaperna viktig, och därifrån kommer också hennes intresse för ekokritiken.
– Jag har hela tiden upplevt att jag i min forskargärning som humanistisk forskare vill hålla mig nära den naturvetenskapliga diskursen och de naturvetenskapliga insikterna och forskningsupptäckterna. Ekokritikens framväxt, och miljöhumaniora som vi talar om i vidare bemärkelse i dag, handlar mycket om att det finns vissa grundläggande naturvetenskapliga kunskaper som man inte kan förbigå.
Om att gravitera i böcker
Pia Ahlbäck är inne på begreppet gravitation också i en annan bemärkelse: läsning. Hon talar varmt för läsning av fysiska böcker, och hänvisar till den norska läsforskaren Anne Mangen, som introducerade empirisk läsforskning 2008 och som Ahlbäck fick upp ögonen för tack var Jolin Slotte, en av doktoranderna i litteratur vid Åbo Akademi.
– Mangen kom fram till att läsning av litteratur på skärm, överhuvudtaget läsning av komplexa texter på skärm, inte är att rekommendera, eftersom koncentrationen bryts hela tiden. Det uppstår hela tiden flyktlinjer och läsarens förståelse av texten blir fragmentarisk.
Ahlbäck varnar för att det här leder till en försämrad förmåga att diskutera och förstå litteratur och komplexa idéer.
– Så också här tänker jag mig gravitation, att du som läsare graviterar ner i den fysiska boken och fångas på ett annat sätt än du gör på en skärm där du hela tiden har alla dessa möjligheter.
Orwell ledde in på ekokritiken
Pia Ahlbäck började sin litteraturforskarbana med att forska om George Orwell, och det var också via Orwell hon kom in på ekokritiken.
– George Orwell var mitt stora intresse redan från gymnasiet, och sen följde han med så att jag skrev min pro gradu om Orwell, jag skrev min lic-avhandling om Orwell och jag skrev min doktorsavhandling om Orwell.
– Från början fastnade jag för naturen och miljön hos Orwell. Ingen litteraturvetare hade brytt sig om det tidigare, och för mig stod det klart att det måste uppmärksammas. Det fanns bara en handfull artiklar av några forskare, närmast statsvetare, som hade fäst en viss uppmärksamhet vid det.
Ahlbäck började på sin licentiatavhandling 1995 och vid ungefär samma tid började också ekokritiken växa fram, med början i USA. Den mötte starkt motstånd bland forskare inom den litteraturvetenskapliga huvudfåran.
– Man tyckte att naturvetenskap inte har med litteraturstudier att göra, att ekokritiken är fullständigt ointressant, inte hör hemma i humaniora och så vidare. Men sedan växte den sig större och större, tillsammans med miljöhistoria, som också har blivit väldigt viktigt. Om vi tänker på vad som har hänt i vår värld sedan dess är det fullständigt begripligt att så har skett.
Efter doktorsavhandlingen i engelska, Energy, heterotopia, dystopia. George Orwell, Michel Foucault and the twentieth century environmental imagination, 2001 växlade Ahlbäck in på ett annat spår, det finlandssvenska, med en annan infallsvinkel på miljö och natur.
– Jag höll på med finlandssvenskhet som miljö betraktat. Det handlade kanske mer om kulturell identitet genom bland annat olika landskapssymboler. Men det var väldigt skönt att komma tillbaka till den riktiga ekokritiken, det är faktiskt jättekul.
Nyutnämnd docent med lång lärarerfarenhet
Pia Ahlbäck har spridit kunskapen om det ekokritiska forskningsgreppet i flera år genom kurser i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi, där hon är anställd som universitetslärare.
– Jag har gett kurser i ekokritik, miljökritik – miljökritik och skärgårdskildring när jag höll på med de finlandssvenska landskapen – naturen i litteraturen, djuren i litteraturen och nu senast klimatlitteratur. Kurserna har alltid dragit många studerande, så det finns ett stort intresse för ämnet bland unga människor.
Ahlbäck blev nyligen utnämnd till docent, och även här betonas hennes intresse för naturen och miljön. I formuleringen om hennes docentur finns en skrivning om att det är en docentur i litteraturvetenskap med inriktning på litteratur och miljö, en skrivning som hon är ensam om i Finland.
Text: Nina Edgren-Henrichson