Det första svaret är naturligtvis: för att Edelfelt var berömd redan under sin livstid, för att han målade verk som hans samtid uppfattade som viktiga pusselbitar i nationsbygget: folket och landskapet. De här bilderna och uppfattningen om dem har levt kvar i generationer av skolbarns – och vuxnas – kollektiva minne.
Men det andra svaret – som vi sällan tänker på – är: för att hans brev har bevarats i SLS arkiv, donerade av Edelfelts systrar Annie och Berta Edelfelt.
Edelfelt målade inte bara med penseln, han kunde också konsten att måla med ord. Breven till modern Alexandra Edelfelt är en kavalkad av beskrivningar. Främst av Paris, som detta från 1882: ”Jag skrifver för öppna fönster derute ligger förstäderna i vårlig skrud. Hvad jag känner dem bra! Jag kan följa Seinen som jag ej ser, mellan husen ända till Asnières som syns längst bort.” Men också av andra ställen han reste till, som färden från Schweiz till Italien 1891:
Resan från Luzern genom St Gotthard tunneln var till den grad storartad att jag aldrig glömmer den i mina lifsdagar. Skyhöga alper, svindlande bråddjup stora vattenfall frusna, här och der en isfri bergsjö djupt nere, hundradetals fot under oss, byar, schweitzer hyddor mörkbruna, mahognyfärgade mot skyn och hela landskapet sedan i hvitt – men alla nyanser af hvit som man kan tänka sig – guldskimrande, krithvitt, gräddhvitt, marmorhvitt, stärkelse hvitt, blåhvitt som cigarrök. Jag stod som förstenad, vid anblicken af allt detta sagolika.
Samtidigt är breven en outsinlig källa av nyhetsrapportering ur den franska dagspressen och berättelser om människor han mötte – det finns knappt en enda av Europas kulturpersonligheter eller politiker som inte får en karaktäristik av Edelfelt. Som när han efter drottning Victorias död utbrast:
Egentligen borde de ha kvinliga regenter i alla länder – se nu på den lilla holländska drottningen, hvad hon är sympatisk! Och hade Viktoria varit en Viktor så skulle man nu på sistone icke haft den minsta misskund med honom eller henne, hur jag skall säga. ”Les beaux yeux sauvent les beaux vers” säger Victor Hugo till den unga författarinnan.
Att väva in tidens skönlitteratur på det här sättet var utmärkande för Edelfelt. Den ofta polemiserande litteraturen erbjöd sina referenspunkter i verkligheten och Edelfelt var aldrig sen att uppfatta dem. Också tidens teater och opera får sina recensioner i breven, precis som de stora divorna: ”Sarah Bernhardt – oh! Hon är alldeles förvånande. I medeltidsdrägt tar hon sig, trots sin ökända magerhet, utmärkt väl ut, och hennes fina, lungsigtiga ansigte omslutet ypperligt af slöjan och diademet.”
Breven berättar också om de konstnärsambitioner Louis Pasteur hade som ung. Och verkligen fina är de passager som Edelfelt skrev medan han målade sitt berömda porträtt: under seanserna förklarade Pasteur för Edelfelt om sitt vetenskapliga resonemang. Genom sin vänskap med Louis Pasteur blev Edelfelt väl förtrogen med den medicinska forskningen, som just vid den här tiden gick framåt med stormsteg.
Breven är ändå inte bara en berättelse om de sköna konsterna, societeten, dagsnyheterna och politiken. De skildrar också hur det var för en konstnär att livnära sig. Recensionerna i de tongivande franska tidningarna var livsviktiga och basen för levebrödet utgjordes av porträtten. Den privata ekonomin är en del av berättelsen, som vävs ihop med äktenskapet och familjelivet:
Seså, laga dig ut, skrif, så gör du nytta och är inte i vägen” sade min hulda maka för ett ögonblick sedan. Hon håller just nu på att ordna mitt linne med [husan] Marguerite, sedan hon hela dagen bestyrt och stält i ordning, köpt saker, utmönstra andra, haft [conciergen] Pierre att flytta hit min säng, mina böcker o.s.v., allt som en gammal och van husmor. Hade jag ej varit kär i Ellan förut skulle jag ha blifvit det i dag, så förståndig och rådig och hurtig är hon. Det är en krona till flicka och en rigtigt välsignelse för en sådan slarf som jag.
Edelfelts brev är alltså en värdefull källa för alla som vill veta mera om det sena 1800-talets europeiska skeenden. För att göra breven lättillgängliga har de getts ut digitalt på adressen edelfelt.sls.fi. Det går att söka på personer, på platser och med ämnesord. Också konstverken är sökbara, ett resultat av samarbetet med Ateneum. Verken är länkade till de brev där de förekommer, de är försedda med de detaljerade uppgifterna ur konsthistorikern Bertel Hintzes verkkatalog (som fortfarande är grundläggande) och de har fått skisser länkade till sig. På det sättet kan man följa konstverkens tillblivelse från idé till färdigt verk, både i ord och bild.
I den digitala utgåvan finns alla 1300 brev och bevarade brevfragment till modern Alexandra Edelfelt. Det är en oändlig skattkista: att öppna den är som att stiga in i en svunnen värld där människor och scener plötsligt väcks till liv – där nervositeten inför den åstundande vernissagen är påtaglig, där vattnet fryser till is i tvättfatet under natten i den unga konstnärens vindsateljé, där nästan vad som helst går att handla i de franska magasinerna, där omnibussar och hästar trängs på Paris gator, där man kan resa i en modern sovkupé från Helsingfors till Berlin, där conciergen serverar champagnen i ateljén, där färgerna sprakar och sidenet frasar, där det nordiska sommarljuset omsluter sommarvillan.
Text: Maria Vainio-Kurtakko, arkivproducent