– Uppfostringsmanualer var den första genren som var riktad direkt till flickorna. Dessförinnan fanns egentligen inga böcker direkt ämnade för flickor. Det var inte lärarna eller föräldrarna eller några andra uppfostrare som skulle läsa dem utan flickorna själva.
Det säger Sara Medberg, doktorand i kyrkohistoria vid Helsingfors universitet, som forskar om flickors uppfostran på 1700-talet. Hennes doktorsavhandling har rubriken ”En god upfostran och ett ädelt tänckesätt” – Flickors uppfostran enligt unga kvinnors uppförandemanualer i Sverige 1723–1788.
– Som källmaterial använder jag uppfostringsböcker eller uppförandemanualer. Materialet är relativt förbisett och outforskat i Finland och i de övriga nordiska länderna. Internationellt har man forskat lite mer i dem och många utgavs ursprungligen på engelska eller franska men det är de svenska översättningarna jag forskar i.
I sin forskning ser Medberg på manualernas betydelse för den gryende kvinnobildningen och vilka värden de förmedlade till läsarinnorna. Dessutom utreder hon vilka läsargrupperna var.
Manualerna riktar sig till flickor ungefär i åldern 12 till 19 år. Ursprungligen var de riktade till adelsflickor men spreds till döttrar till borgare, präster och ofrälse ståndspersoner, som var en växande grupp utanför den traditionella ståndsindelningen.
För att få reda på vem som köpte och läste manualerna har Medberg använt sig av bouppteckningar. I dem ser hon att många har ägt böcker av det här slaget vilket tyder på att de var populära. Utöver manualerna och bouppteckningarna studerar Medberg också dagböcker och auktionsprotokoll. I de noggrant uppförda protokollen ser hon vem som har sålt och vem som har köpt böckerna eftersom boktitlarna vanligen ingår.
Den vanligaste frågan som Medberg får är hur temat har med kyrkohistoria att göra. Hon förklarar det så här:
– All uppfostran var kristen uppfostran och den kristna livssynen återspeglas i manualerna. Många av manualförfattarna var de facto präster. Fromhet, dygd och religion diskuteras väldigt mycket i de här böckerna så på så sätt är det kyrkohistoria.
Idén till avhandlingen kom redan under studietiden. För pro gradu-avhandlingen var Medberg intresserad av att skriva om flickors liv och uppfostran. Hennes handledare föreslog att hon skulle studera Karl von Raumers uppfostringsmanual Flickors uppfostran, som utkom i svensk översättning 1870. För doktorsavhandlingen valde Medberg att forska i de tidigare uppfostringsmanualerna, när genren uppkom. Dessutom har hon alltid varit intresserad av kvinnohistoria och genusfrågor.
Strikta råd
Manualerna koncentrerar sig i stor grad på dygd och kvinnans plikter, de innehåller många råd, uppmaningar och förbud.
– Råden gäller allt från hur man ska vara en god dotter till hur man ska förhålla sig till män, hurdan fru man ska vara och även råd till änkor. Vissa böcker börjar med att ge råd till flickorna när de är riktigt unga och ger sedan råd för hela livet. Avslutningsvis beskrivs det hur man ska bete sig och hur man ska klara sig om man blir änka. Böckerna koncentrerar sig väldigt mycket på vad som är passande och hurdana böcker flickor får läsa, och om de ska studera något och i så fall vad.
– Man undrar ibland hur de där stackars flickorna klarade sig eftersom de skulle följa ett helt regelverk, och dessutom stötte de på motstridiga råd. Å ena sidan var det viktigt att klä sig snyggt och se bra ut. Skönheten var en kvinnas viktigaste tillgångar på den tiden eftersom kvinnans huvudsakliga försörjningsmetod var att gifta sig och på äktenskapsmarknaden var det viktigt hur man såg ut. Men å andra sidan säger manualerna att man inte får bli egenkär och börja fästa för mycket uppmärksamhet vid kläder. Man får inte ha för dekorativa kläder och det ansågs att det var opassande att bli för intresserad av modefrågor. Smink ansågs förkastligt och skulle inte användas. Påståendet är intressant eftersom smink användes en hel del på 1700-talet och det var modernt att sätta lite rouge på kinderna eller att ha skönhetsfläckar.
Det var oftast män som var författare till manualerna. Trots att pedagogiken var ett av de ämnen där kvinnors andel som författare växte snabbast var det ändå fler män än kvinnor som skrev manualerna.
– Männen skulle definiera hur kvinnan skulle vara och det var de som var kloka och utbildade. Åtminstone tyckte de det själva.
Överraskande upptäckter i manualerna har enligt Medberg varit att det faktiskt ges råd angående älskare, råd hur man ska handskas med en otrogen make och huruvida det är rätt att ha lösa förbindelser.
– Mycket är i form av varningar, eller konstateranden om att om maken skaffar sig en älskarinna så då finns det inget att göra. Man ska bara finna sig i det och då ska man vara extra snäll och omhändertagande så kanske maken ångrar sig och kommer tillbaka till frun.
Till skillnad från de andra manualerna uppmanade en radikal kvinnlig författare vid namn Madeleine de Puisieux till samma leverne för både män och kvinnor.
Trots att manualerna var väldigt traditionella så var de ändå moderna för sin tid eftersom de flesta författare rekommenderade att kvinnan skulle utbildas, få läsa teoriämnen och lära sig modersmålet ordentligt både i tal och i skrift. Dessutom skulle de få läsa främmande språk, historia, geografi och till och med fysik. De fick också lära sig hur de ska föra sig i sällskapslivet. Böckerna kan ses som en produkt av upplysningstidens ideal: de förespråkade en mångsidig bildning av både praktiska och teoretiska ämnen.
– De här manualerna påverkade väldigt mycket det att det började grundas flickskolor, först privata och senare på 1800-talet började staten grunda flickskolor. De hade en betydande roll och hade moderna inslag som var positiva för flickorna. Trots att manualerna innehåller många saker som vi förfärar oss över i dag så var deras syfte att förbättra kvinnobildningen eller överhuvudtaget skapa kvinnobildning som egentligen inte fanns. Självklart var det förstås trevligare för en man att ha en bildad fru, så männens bästa var givetvis i åtanke men inte enbart och man började tänka att flickor har talanger och självförmågor som borde utvecklas.
Många järn i elden
Förutom att Medberg doktorerar är hon också romanförfattare. Hon har gett ut några historiska romaner på eget förlag så som Myndlingen som hon själv översatt till finska (Holhokki). På finska har också romanen Kreivin käsivarsilla utkommit.
I debutromanen Myndlingen studerar Medberg temat förmynderskap ur ett skönlitterärt perspektiv. Varje kvinna förutom änkor hade en förmyndare.
– Min hjältinna i boken vill göra en myndighetsansökan. På den tiden var kvinnorna inte myndiga men de kunde ansöka om att bli myndigförklarade från konungen men det var mycket ovanligt och det var mycket ovanligt att ansökan beviljades.
I mars utkom hennes nyaste roman Kultaportin kaunottaret på förlaget Otava.
– Som forskare måste jag hålla mig väldigt strängt till fakta och jag har så mycket fantasi så jag började tänka hur det kändes att läsa de här böckerna. Hur kändes det att vara en ung kvinna på den tiden och hur var det i själva verket att försöka lyda alla de här uppmaningarna och reglerna? Och så tänkte jag att det här kan jag inte skriva om vetenskapligt så jag bestämde mig för att kombinera fakta och lite påhitt.
Romanen utspelar sig i 1870-talets Finland och handlar om Fruntimmersskolan i Åbo, som var en av de första statliga flickskolorna. Idén till den fick Medberg redan för tio år sedan när hon skrev sin pro gradu-avhandling och den uppförandemanual som hon studerade då är med i boken.
Medberg är dessutom en aktiv bloggare och bloggar om sin forskning och sina romaner på svenska, finska och engelska.
Citatet i artikelns rubrik är från Fénelons uppfostringsmanual Afhandling Om Unga Fruntimmers Upfostran från 1762.
Text: Kajsa Rytikoski