Maktutövning är måhända inte det första vi tillskriver arkivarier. Men de historiska arkiven har formats av personer som aktivt granskat och gallrat det material som bevaras i arkiven – och som därmed kunnat styra historieskrivningen. Det visar Petra Hakalas färska doktorsavhandling.
Allra först behöver vi sticka hål på myten om arkiven som något slags objektiva och neutrala bevarare och förmedlare av den historiska sanningen. Sådär! Sanningen är att arkiven byggts upp och materialet samlats in av aktörer som påverkat bilden av våra kollektiva minnen och vårt nationella identitetsbygge. De har haft makt att indirekt forma inte bara historieskrivningen utan också den framtida forskningen.
Petra Hakalas doktorsavhandling tar avstamp i de värderingar och ideologiska utgångspunkter i slutet av 1800-talet som styrt insamlingen till SLS, och hur de centrala arkivaktörerna via sina val av det som fick plats i arkivet kunnat påverka bilden av det förgångna.
Riktlinjerna för insamlingen och arkivet drogs upp av SLS styrelse där de viktigaste profilerna var ordförande Carl Gustaf Estlander, Axel Olof Freudenthal, Magnus Gottfrid Schybergson, Ernst Lagus, Elis Lagerblad och den ultimata auktoriteten på arkivfältet i slutet av 1800-talet, statsarkivarien Reinhold Hausen. Svenska litteratursällskapet i Finland grundades för att samla in material som vittnade om det svenska kulturarvet i Finland och legitimerade dess fortsatta existens. Syftet med arkivet gick hand i hand med en språkideologisk strävan: Det insamlade materialet utgjorde grunden för en föreställd svensk gemenskap och kunde fungera som byggstenar för en framväxande finlandssvensk identitet.
Beslut ska speglas mot sammanhang
Som statsarkivarie var Reinhold Hausen i en klass för sig då det gällde att styra arkivbeståndens utveckling. Ingen ifrågasatte hans syn på vad som var värt att bevara och i vilket arkiv.
– Jag hade nog kunnat föreställa mig att Hausen som statsarkivarie var en person som tog sin uppgift på allvar, men vidden av hans maktutövning hade jag inte riktigt insett, säger Petra Hakala.
Då det gällde privata arkiv var Reinhold Hausen främst intresserad av statsmän och dignitärer som kunde ha material som var politiskt betydelsefullt för den så kallade rättskampen under förryskningsperioden.
– Jag tror ändå inte att de enskilda aktörerna tänkte på sin egen makt utan de ville skapa förutsättningar för att bygga en bild av Finlands historia och det svenska kulturarvets roll i den. Till exempel Carl Gustaf Estlander ville hålla SLS utanför den språkpolitiska diskussionen, men genom att försvara det svenska kulturarvet och betona den svenska bildningens ledande roll blev SLS roll indirekt politisk.
De subjektiva beslut som en arkivarie fattar sker ju aldrig i ett vakuum, utan ska speglas mot ett samhälleligt, ideologiskt, kulturellt och i detta fall (språk)politiskt sammanhang, betonar Hakala.
Arkivarien kan påverka framtiden
Arkivariernas makt handlar framför allt om vilka riktlinjer de drar upp för arkivet och hur urvalet sker: vad tas emot, vad tas inte emot och på vilka grunder. Också arkivdonatorerna har makt eftersom de proaktivt kan gallra i och styra hur materialet ska vara tillgängligt, till exempel att det öppnas först efter personens död.
Reinhold Hausen förutsatte att det material som bevarades i arkiven skulle kunna användas som källmaterial för forskning, men han utövade också makt genom att ingripa och omfördela material och handlingar som han tyckte platsade bättre i något annat arkiv.
Hakala ger ett konkret exempel:
– När Hausen läste i tidningen att Finska fornminnesföreningen fått ta emot handlingar som gällde Borgå lantdag meddelade han sonika föreningen att eftersom allt övrigt material gällande lantdagen fanns hos Statsarkivet borde också detta doneras dit. Och att han redan avtalat med donatorn om saken!
Hausen kunde också anhålla om att SLS inte skulle ta emot material som sällskapet redan tagit emot eller lovat ta emot, och föreslå att det i stället skulle doneras till Statsarkivet om han tyckte att det passade bättre där. Ibland kunde SLS styrelse ställa villkor för att alls ta emot en donation, till exempel kräva att få gallra i materialet.
– Då SLS blev erbjudet två skolarkiv från en privat samskola och en privat flickskola, gjorde Elis Lagerblad och Reinhold Hausen tillsammans upp en lista över sådant som skulle gallras bort, som läsordningar och avlöningslistor för lärare. De gav sig alltså tolkningsföreträde om vad forskare i framtiden kunde tänkas anse vara intressant.
Avhandlingen en ögonöppnare
Doktorsavhandlingen initierades av att Petra Hakala ville ha ett ramverk kring det material som SLS tagit emot eller samlat in. Varför ser SLS äldsta samlingar ut på ett visst sätt och vad har hon och kollegerna byggt sitt arbete på?
– Samtidigt ville jag kunna lämna efter mig ett professionellt testamente för kolleger, forskare och andra intresserade så att man inser att arkiven inte innehåller den definitiva sanningen eftersom det som förvaras där är ett urval.
För henne blev forskningen en veritabel ögonöppnare, även om arkivarier och forskare nu är bättre på att reflektera över sin makt än tidigare.
– Det var förvånande, men också givande och intressant, och jag insåg att jag verkligen hade någonting att lära mig här. Jag har alltmer börjat ge akt på mitt eget sätt att handla och förhandla med donatorer, säger Hakala som arbetat på SLS sedan 1985.
Petra Hakala disputerar den 16 december 2023 vid Åbo universitet på ”Att minnas eller glömma. Tillkomsten av Svenska litteratursällskapets arkiv och dess roll i skapandet av identitet 1885−1920”.
Text: Susanna Landor