Hur såg majoritetsbefolkningen på den romska minoritetens sätt att försörja sig under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal? Det undersöker sociologen Jutta Ahlbeck och vill samtidigt utreda vad som uppfattades som ett normalt liv. Hon forskar inom projektet Kommunicerande konsumtion, där hon tillsammans med fem andra forskare undersöker den rörliga handeln, det vill säga marknads- och gårdfarihandeln från mitten av 1800-talet fram till andra världskriget.
Ahlbeck ser på hur romerna togs emot, framställdes och uppfattades och vilken betydelse lokalbefolkningen gav de varor romerna sålde. För att komma åt hur samtiden har uppfattat de romska gårdfarihandlarna använder Ahlbeck tre olika typer av material: tidningsartiklar, minnesmaterial och skönlitteratur. Tillsvidare har hon mest gått igenom minnes- och tidskriftsmaterial. Minnesmaterialet består av svar på en frågelista om romer från 1971 i Museiverkets arkiv, med berättelser som gäller minnen från tidigt 1900-tal fram till insamlingsåret. Tidskriftsartiklarna däremot är från tiden ca 1870–1910.
Mindre välkomna i svenskbygderna?
I tidigare forskning har historikern Miika Tervonen kommit till att majoritetsbefolkningen på landsbygden var beroende av romernas arbetskraft. Romerna var säsongsarbetare och ställde upp för en billig penning eller mot att de fick mat och husrum. Han talar om en ömsesidighet, som var en förutsättning för romernas överlevnad.
– Jag måste säga att det material som jag hittills har tittat på är väldigt negativt. Jag har svårt att åtminstone ännu se någonting av den här ömsesidigheten. Någon gång kommer det fram att lokalbefolkningen tyckte att romernas spetsar och andra arbeten var fina, men ofta skriver de att det var bara krimskrams och att man köpte av dem för att man vill bli av med dem. I vissa fall ser man det som kristligt att man hjälper sin medmänniska i nöd.
I den del av projektet som finansieras av SLS fokuserar Ahlbeck på uppfattningarna i svenskbygderna, främst Österbotten, och hon misstänker att det kan finnas en skillnad i förhållningssättet mellan finsk- och svenskspråkiga trakter.
– Min hypotes är att berättelserna är mer varierande i mellersta och östra Finland, i och med att de romska familjerna mest höll sig där. Man var vanare vid romerna där, medan de kanske var mer en kuriositet i Österbotten.
– Jag tror också att språket kan ha betydelse i mötet mellan lokalbefolkningen och romerna i de svenskspråkiga områdena i Finland i och med att romerna oftast talade finska. Det uppstod en språkförbistring när de inte riktigt förstod varandra. Men min första hypotes är att eventuella skillnader främst är geografiska och har att göra med att majoritetsbefolkningen helt enkelt var vanare vid romer i mellersta och östra Finland.
Kvinnornas och barnens roll
Det är oftast de romska männens historia som återges i tidigare forskning, men i de minnesberättelser som Jutta Ahlbeck tagit del av spelar kvinnorna en aktiv roll. Ahlbeck är intresserad av att se vilka uppgifter kvinnorna och även barnen hade för familjernas försörjning.
– Det råder en total genusordning i arbetsfördelningen. Kvinnorna har en massa uppgifter, mycket fler än männen. De ska ta hand om barnen, de ska gå runt och försöka få husrum, pengar och mat och stå för underhållning genom att spå i händer, sjunga och berätta berättelser. Männen koncentrerar sig på hästhandeln och på att reparera och tillverka redskap som man använder för hästarna.
Uppenbarligen var det också kvinnornas uppgift att upprätta kontakten till lokalbefolkningen.
– I nästan alla minnesberättelser är det den romska kvinnan som kommer till gården med sin kaffekanna, och med ett litet barn på armen, och frågar om hon får koka kaffe åt värdfolket. Det här var sättet för dem att få in foten. Av många berättelser framgår det att värdfolket hade känt sympati för kvinnan och barnen, och när kaffet var kokat så var gården plötsligt full med ”zigenare i alla åldrar och storlekar”.
Här ser Ahlbeck också en ingång till att förstå de romska barnens roll för familjernas försörjning.
– Det verkar ganska klart att barnen är en viktig del i själva handelssituationen och i de sociala relationerna mellan romerna och majoritetsbefolkningen. Kvinnorna hade barnen med sig för att väcka empati och sympati hos dem som de ville sälja till, lite som i dag när man ser att tiggande människor runt omkring i Europa ofta är en mamma och ett barn.
Vinklat material
En fråga som Ahlbeck och de övriga forskarna i projektet ständigt tampas med är att det skriftliga materialet om de etniska minoriteterna i huvudsak återger majoritetsbefolkningens uppfattningar och synsätt.
– Materialet är snedvridet och ofta rasistiskt, och många gånger är det ganska skrämmande att läsa. Det är jätte svårt att fånga in romernas röst, eller tatarernas eller de andra gruppernas vi undersöker. Romerna hade ju en muntlig kultur, så de har inte lämnat skrivavtryck i historien.
– Det är en utmaning, men jag tror att om man som forskare är medveten och sensitiv och lyfter fram den här problematiken, så ser man i alla fall någonting. Dessutom avslöjar synen på ”de andra” någonting väsentligt om ”oss”. När minnesberättelser och tidskriftsartiklar diskuterar romerna, diskuterar de samtidigt grundläggande uppfattningar och föreställningar om samhälle och medborgarskap.
Bilden av den farliga mannen
Ahlbeck har lagt märke till att de fördomar som vädras i både minnes- och tidskriftsmaterialet har många likheter med dagens värld.
– Det är retoriken som har slagit mig när jag har läst tidskriftsmaterial om romerna. Man framställer både dem och andra gårdfarihandlare med minoritetsbakgrund som en naturkraft, det talas om översvämningar, om att platser överfolkas och svämmar över. Alltså samma retorik som används i dag om flyktingströmmar som bara väller in. I naturkraftsdiskursen ingår också att man inte kan stoppa och kontrollera den här skrämmande kraften.
Typiskt för naturkraftsretoriken är också att den fokuserar på män som det hotfulla.
– Då som nu är det mycket tal om att mannen som kommer utifrån är farlig. Och då som nu finns den stackars kvinnan som blir lurad av de här männen. Då var det de stackars pigorna som blev förtjusta i ”påsaryssarna” eller lurade av romer och köpte krimskrams och slösade bort sina pengar på de farliga männen. Och nu är det de farliga männen som kommer och tar våra kvinnor. Det är fascinerande att vissa saker upprepas om och om igen, retoriken byter bara ut dem det handlar om.
Främlingen
Ahlbeck anlägger också ett mer teoretiskt perspektiv på romernas försörjning. Hon utgår från den tyske sociologen och filosofen Georg Simmels tankar om främlingen och hur man i det perspektivet kan se den romska handelskvinnan och handelsmannen som en främling.
– Jag tänker titta på att det är ett folk som är i diaspora och som inte har något hemland – den eviga vandraren, nomaden. Där finnas mycket spännande teoretiskt att ta upp.
Simmel använder den judiske handelsmannen som exempel, och Ahlbeck ser många paralleller med de romska gårdfarihandlarna.
– Hos Simmel är främlingen en figur som definieras utgående från sin försörjningsverksamhet: främlingen är en handelsman.
Främlingen definieras enligt Simmel också av den rumsliga rörligheten.
– Främlingen är inte är geografiskt fixerad och också metaforiskt en lösgjord figur. Han – hos Simmel är det uttryckligen en man – har inte en plats i det sociala samfundet, och han är en vandrare. Jag vill också se om Simmels främlingsbegrepp kan tillämpas och nyanseras genom att titta på de romska kvinnorna och barnen.
Gränser för det normala
Jutta Ahlbeck har i sin tidigare forskning ägnat sig framför allt åt synen på psykisk hälsa och ohälsa. Hennes avhandling från 2006 handlade om kvinnorna på Själö hospital (Diagnostisering och disciplinering. Medicinsk diskurs och kvinnligt vansinne på Själö hospital 1889–1944) och efter det har hon bland annat forskat om barndomen.
– När det gäller barndomen har jag undersökt var gränserna går för uppfattningen om vad ett normalt barn är. Jag har dels tittat på hur det ”normala barnet” framställs i barnpsykologin på 1910–1920-talen, dels på hur det ”avvikande barnet” framställs inom barnpsykiatrin vid samma tid. Och på Själö har det också handlat om avvikande och normalt när det gäller det kvinnliga.
Hon ser tydliga kopplingar mellan sina tidigare forskningsområden och det hon nu undersöker inom projektet Kommunicerande konsumtion.
– Om jag enkelt ska sammanfatta mitt forskningsintresse, så gäller det frågan om var gränsen går mellan normalitet och avvikelse. Med romerna ställer jag frågan: Var går gränser för vad vi i samhället upplever som en normal medborgargrupp eller normalt medborgarskap? Här ingår också frågan om försörjning, eftersom man kan ställa frågan: Hur ska man leva ett ”normalt” liv?
Text: Nina Edgren-Henrichson