Sociologen Edvard Westermarck skulle ha mycket att säga om det polariserade samhällsklimatet i dag, säger Otto Pipatti, som också själv är sociolog och på slutrakan med en avhandling om Westermarcks moralteori.
En viktig insikt i Westermarcks teori är att människor på ett självklart sätt ser sin egen moraluppfattning som den riktiga när de reagerar moraliskt på företeelser och beteenden. Westermarck talar om att de moraliska värderingarna uppfattas som intresselösa och opartiska.
– Om läget i dagens samhälle med stark gruppbildning skulle han säkert konstatera att problemet ligger i att människor upplever sina egna och den egna gruppens uppfattningar som objektiva när de reagerar på olika sätt på händelser i samhället, konstaterar Pipatti. Då är det svårt att åstadkomma en dialog eller försöka hitta en gemensam grund att bygga på.
Moraliska känslor
– Våra moraliska värderingar, våra uppfattningar om rätt och fel, gott och ont, bygger på speciella känslor som Westermarck kallar moraliska känslor. Han urskiljer två typer av känslor, moraliskt gillande och moraliskt fördömande känslor. Westermarck analyserar de här känslornas karaktär och strävar efter att identifiera typiska mekanismer för hur de uppstår, säger Pipatti.
Westermarck poängterar att moralen utgår från känslor och inte från förnuft. Anledningen till att vi anser att våra egna eller den egna gruppens uppfattningar är objektiva har enligt Westermarcks teori sitt ursprung i hurdana de moraliska känslorna är.
Ett kännetecken för de moraliska känslorna är alltså att de uppfattas som intresselösa. Det innebär att människor upplever beteenden och handlingar som goda eller onda oberoende av om de riktas mot dem själva och oberoende av deras egna intressen. De egna moraliska känslorna uppfattas också som opartiska, vilket enligt Westermarcks teori bottnar i att känslor om rätt och fel uppstår oberoende av hurdan relation personen själv har till den person eller den handling som ger upphov till känslorna. Ett tredje kännetecken för moraliska känslor är enligt Westermarck att vi uppfattar dem som generella, d.v.s. vi anser att andra människor i samhället eller den sociala gemenskapen borde reagera på samma sätt på samma sak.
Känslan bli egenskap
Ytterligare ett viktigt element bakom upplevelsen av att de egna moraluppfattningarna är allmängiltiga är det psykologiska fenomen som Westermack kallar känslornas objektifiering. Det här innebär att människor överför sina egna känslor till att bli egenskaper hos den som är föremål för känslorna. När vi t.ex. anser att det är fel att stjäla projicerar vi den fördömande känslan till att bli en egenskap hos själva handlingen, trots att det är en känsla som väcks hos oss. Det här fenomenet stärker upplevelsen av att stöld är generellt sett fel, förklarar Pipatti.
Westermarck strävade i sitt arbete efter att hitta lagbundenheter som gäller alla kulturer. Med stöd av ett brett antropologiskt forskningsmaterial undersökte han dels företeelser som väcker fördömande känslor i alla kulturer, dels företeelser som tycks vara accepterade över allt. Hans centrala mål var att å ena sidan se vad som är allmänt och gemensamt för alla mänskliga gemenskaper och kulturer och å andra sidan urskilja skillnader mellan olika kulturer.
I sina undersökningar betonade Westermarck beteenden som väcker moraliskt fördömande känslor. Han ansåg att människor i allmänhet reagerar mycket kraftigare och visar starkare känslor mot sådana som begår illdåd eller som bryter mot gemenskapens normer än mot sådana som gör någonting gott.
– Om någon beter sig på ett hedervärt eller uppoffrande sätt är känsloreaktionen mer att ”jo, det är fint”, skrattar Pipatti.
Skotska 1700-talsfilosofer som förebilder
Westermarcks huvudsakliga moralteoretiska arbete, The Origin and Development of the Moral Ideas, utkom 1906–1908 (på svenska Moralens uppkomst och utveckling, 1912).
Pipatti undersöker i sin avhandling hur Westermarck har byggt upp sin teori, hans tänkande kring allmän moral och hans analys av de känslor som hänför sig till moralen. Som sociolog är Pipatti intresserad av hur Westermarck analyserar den verklighet vi alla känner till, moralen och relationerna mellan människor.
I sitt teoribygge tog Westermarck starkt intryck av de skotska 1700-talsfilosoferna Adam Smith och David Hume. Från dem kommer t.ex. tankarna om att människor grundar sina moraliska värderingar på känslor och inte på förnuft.
– Westermarck beundrade de här skotska moralfilosoferna och i min forskning strävar jag efter att spåra och påvisa vad Westermarck har anammat av dem. Jag har kunnat visa att centrala delar av Westermarcks moralteori är sådant som han har utvecklat vidare från Smiths och Humes tänkande, säger Pipatti.
Westermarck långvarigt forskningsobjekt
Pipatti blev intresserad av Westermarcks moralfilosofi redan i ett tidigt skede av sina sociologistudier. Då diskuterades Westermarcks teori om incestförbudet, d.v.s. hans teori om varför incest är någonting som alla kulturer undviker. Diskussionen kom upp i samband med en allmännare debatt om förhållandet mellan evolutionsteori och traditionella samhällsvetenskapliga teorier. Pipatti fascinerades av att en finländsk sociolog har lagt fram en teori som är världskänd och som ligger till grund för dagens forskning om incest inom t.ex. psykologi, antropologi och biologi.
Pipatti började undersöka Westermarcks tänkande redan under studietiden och han är fortfarande lika fascinerad av sitt forskningsobjekt. Nu är han doktorand i sociologi vid Helsingfors universitet och en av forskarna i det SLS-finansierade projektet Kretsen kring Edvard Westermarck och det tidiga 1900-talets idélandskap. Avhandlingen hoppas han få färdig så att han kan disputera i höst.
Förmåga till sympati
Men för att återgå till dagens samhällsklimat. Westermarcks teori om att vi tenderar att se våra egna uppfattningar som objektiva, vilket i ett polariserat klimat leder till svårigheter att uppnå dialog, får dagens situation att se rätt tröstlös ut. Så är emellertid inte fallet.
Ett viktigt element i Westermarcks teori är nämligen människors förmåga att känna sympati för andra. Enligt Westermarck har känslor av sympati under historiens gång utvidgat människors känsla av samhörighet så att den också når utanför den traditionella gruppen, t.ex. stammen. Moralkretsen har utvidgats till att gälla allt fler människor, förklarar Pipatti.
– Westermarck ansåg att sympatin vidgas genom relativt enkla saker, såsom fredlig växelverkan mellan olika människor, en växelverkan som gagnar alla parter. Det här kunde man tillämpa också i dag, trots att klimatet nu är sådant att det uppstår ”stammar”. Genom möten mellan enskilda människor börjar det uppstå skikt av verkligheten som de delar, och då försvinner behovet att poängtera olikhet.
Text: Nina Edgren-Henrichson