Nickby, Sibbo. Fotograf: Yrsa Lindqvist, 2019 (SLS/Platser i förändring. SLS 2325)

Insamlingen Riva ner och bygga upp om förändringar i den egna boendemiljön engagerade speciellt nylänningarna. Det händer och sker i huvudstadsregionen och många ville återge hur platsen och platskänslan förändrats, ibland till oigenkännlighet. Insamlingens tema omfattade fyra ledord; platsenförändringgemenskap och rörelse. Sammanlagt 32 personer deltog.

Platsen

Ordet plats kan tolkas på många sätt och ha olika dimensioner och nivåer. Plats är inte enbart synonymt med ort, också lägenheten, huset, bostadsbolaget och närmiljön överlag är betydelsebärande platser. I frågelistsvaren ges exempel på olika grader av mobilitet och platskänsla. En har bott i samma hus i 80 år medan andra har flyttat längre eller kortare sträckor efter arbete, kärleken eller studier. Ibland sluts cirkeln och efter pensioneringen går flyttlasset tillbaka till barndomsorten. Men i huvudsak har frågelistans tema den här gången engagerat personer som levt förhållandevis stationära liv och närmast flyttat från en stad till en omgivande landsbygd eller tvärtom.

Jag har aldrig känt någon önskan om att flytta bort. Här har jag mina rötter. Jag upplever att världen går alltför fort och är alltför otrygg och föränderlig som den är, jag behöver inte ytterligare förvärra min egen otrygghet genom att flacka runt i världen. (Vasa)

Att känna att man hör till en plats förefaller att vara en mycket individuell känsla. Alla upplever inte att de bor på den bästa av platser. Vissa svar återger vantrivsel, och då både lägenheten och grannarna upplevs som otrevliga får inte heller orten som helhet höga poäng. Men för dem som trivs nämns t.ex. rötter som orsak till att platsen är viktig.

Trivselfrågan angående den plats man bor på är ingen okomplicerad sak. Rötter och minnen väger in när det kommer an på trivsel. Man kan inte påstå att vår plats är speciellt vacker. En brun å flyter förbi. Skog och åker runtomkring. Och sly i alla diken. Trista vägar. […] För mig är barndomsminnen förknippade med allt i omgivningen och de har en tendens att försköna platsen. (Pedersöre)

En delfråga tog upp om man identifierar sig utgående från en särskild plats. Känner man sig som Borgåbo eller Munsalabo? Och vad händer när platsen byter namn utan att omgivningen förändras? Reaktionerna kan variera.

Man vet inte riktigt vart man hör. Fortfarande kallar sig folk hellre Pojobor / Karisbor / Ekenäsbor. Jag är Raseborgare. (Raseborg)

Likaså kan det finnas olika benämningar för samma identitet i olika sammanhang.

Jag nämner mig som Vårbergabo men ibland använder jag också vårkki. På finska heter området Kevätkumpu vilket smeknamnet då blivit Kevari. Att vi bor i Vårberga City kan också nämnas bland vänner. (Borgå)

Platsen är hur som helst viktig som en fast punkt, som en identitetsbärande faktor bland andra. I de texter där det framgår att man inte hör hemma någonstans, är det en viss del av sorg som kan läsas mellan raderna.  Att lära känna platsen kan hjälpa till att skapa en grogrund för trivsel.

Jag har den tanken att bor du nånstans så skall du känna ortens historia – åtminstone behjälpligt om du ska trivas. (Uleåborg)

Foto
Hangö. Fotograf: Yrsa Lindqvist, 2019. (SLS/Hangö i förändring. SLS 2340)

Förändring

Upplevelser av förändring har alla som deltagit i insamlingen gemensamt, oberoende om de flyttat eller ej. På landsbygden är det inte nödvändigtvis landskapet som förändras utan servicen som försvunnit och därmed förändrat platsens karaktär:

Servicen är ju nästan på noll. Post, rådgivning, två banker, tre butiker m.m. Och två skolor är stängda. Det är ju för jävligt. Bussturer har indragits, flera, flera, sånt är livet här på landet. (Kimito)

Men också i städerna har kvartersbutikerna och postkontoren dragits in. Temat Riva ner och bygga upp handlade ändå mest om de materiella förändringarna och vittnesmålen är många. Hus förfaller och försvinner, rivs till förmån mot större byggnader men framförallt byggs det nytt i huvudstadsregionen, en utveckling som inleddes på allvar p.g.a. bostadsbristen på 1950-talet. Förorten Mårtensdal i Vanda har i år firat sitt 50-årsjubileum.

De flesta våningshusen i Mårtensdal såg i stort sett likadana ut. De var 3–6 våningar höga, oftast planerade så att fyra hus omgav en stor, kvadratisk gård. Taken var platta, opraktiskt, men det var trenden just då. Fasaderna utgjordes av tråkiga, grå betongplattor, en del var strödda med småkornigt grus på yttersidan för att ge ytan en skrovligare och lite mer levande framtoning. Balkongernas tjocka betongräcken förhindrade både insikt och utsikt och gjorde att balkongerna kändes som otrivsamma bunkers och verkligen inte lockade till utevistelse om somrarna.

Men ingenting av allt detta visste vi då ännu, när vi satt i bankens besöksstolar och skulle avgöra oss. Hade vi vetat, skulle det ändå inte ha haft någon betydelse. Vi tyckte det var elegant med den strama betongstilen utan utsmyckningar eller färger, och inredningsmaterialen hade vi ingen åsikt om. Vi gillade vårt hus från första början och flyttade in med stora förväntningar. (Vanda)

Även bostadsområden som planerats som helheter förändras. Trädgårdsstaden Hagalund i Esbo som arkitekter världen över har vallfärdat till är inte längre den samma. Likaså har utvecklingen fortsatt i Mårtensdal.

De som nu bygger har uppenbarligen inte en aning om att Mårtensdal egentligen skulle vara ett grönt, barnvänligt och glest bostadsområde – eller så bryr de sig inte. Nu klämmer man in tre eller fyra 8–9-våningshus på samma tomt där det tidigare stod två 3-våningshus. Befolkningssiffran ska peka uppåt och själva boendemiljön och trivseln är i dag av underordnad betydelse.[…] Mårtensdal växer, förtätas och utvidgar sig både sidledes och uppåt. Förändringens hjul rullar på om man så vill eller inte. (Vanda)

Fortsättningsvis är det hårt tryck på att förvandla förr så värdefull åkermark till asfalterade parkeringsplatser, gångvägar och höghus. För dem som aldrig flyttat, men ändå ser sin omedelbara omgivning förändras kan omvälvningen kännas enorm. Förändringen sker både i det materiella yttre och i det emotionella inre.

Vår näromgivning har förändrats fundamentalt. Efter en kamp på över 20 år sålde vi våra åkrar till kommunen och lever nu i en miljö med nybyggda hög- och radhus. Det är givetvis en total omställning från att vi levt i typisk bondemiljö till att stället blir ett gammalt trähus som sticker ut i en typisk förortsmiljö. […] Att vi upplevt förändringen som hotfull och negativ över åren berodde dels på att stället oundvikligen skulle bli uppslukat av urbaniseringen, men även på att planläggningen präglades av väldigt begränsad förståelse för ursprungsmiljön. (Sibbo)

Men för den som bosätter sig på en ”ny” ort kan det kännas annorlunda.

För de äldre Tomtekullaborna känns säkert förändringen kanske negativt, men jag visste ju vad som kommer att hända då jag flyttade hit för 10 år sedan, så jag ser ganska positivt på saken, trots att satsningarna på metrobanans omgivningar känns överdimensionerad och tågens kapacitet knappast kommer att räcka till alla invånare. (Esbo)

Ibland gör invånare motstånd, trots att det kan kännas som att slåss mot väderkvarnar. Speciellt i Åbo har många gamla trähus rivits till förmån för betydligt större nybyggen som inte nödvändigtvis inte smälter in i miljön. Men i svarsskörden finns också ett exempel på att motstånd kan löna sig och gårdsmiljön förblir oförändrad.

Foto
Gemenskap på café. Foto: Yrsa Lindqvist, 2019 (SLS/Hangö i förändring. SLS 2340)

Gemenskap

Stark gemenskap skriver många om. Det gäller när invånare går samman i ett nytt bostadsområde t.ex. i Bro i Kyrkslätt där en egen Pro-Bro förening bevakade områdets intressen under 1970-1990-talen. Det gäller byar där gamla ortsbor och nya ska sammanjämkas och det gäller också gemenskap som kan upplevas i vissa stadsdelar.

År 2018 röstades Vårberga till tredje bästa bostadsområde i Finland. Stort tack hör nog till alla de aktiva Vårbergaborna som ordnar loppisar, film- och temakvällar, pyssel och spelkvällar etc. Även gratis matservering för barn, pensionärer och andra behövande har ordnats på somrarna tack vare sponsor och stöd. Också matlagning tillsammans har ordnats en gång per vecka. Evenemang ordnas för alla som bor i området oavsett ålder, kön eller kultur. (Borgå)

Många påpekar dock att det gäller att engagera sig, att trivsel och gemenskap inte kan skapas av myndigheter.

Det är ju ändå gemenskapen inom närgrannskapet som dikterar trivseln i en naturnära glesbygd. Våra grannar består såväl av ”ursprungsbefolkning” som inflyttade, såväl äldre människor som barnfamiljer, med vilka man kan umgås eller hållas på behörigt avstånd utan tvång och måsten. (Sibbo)

Gemenskapen kan vara antingen spontan och eller organiserad. Det sägs att föreningsaktivitet inte längre lockar men däremot har pop-up-dagar som städdagen, restaurangdagen och olika marknader och jippon gott om deltagare. Man vill själv bestämma från gång till gång, om man deltar eller inte.

Lokala föreningar blir för små för att de skulle kunna existera. Folks intresse för föreningsverksamhet har minskat, så också större, mera omfattande föreningar har svårt att få medlemmar att de kan bedriva meningsfull verksamhet” (Mariehamn)

I svarsskörden finns också iakttagelser över hur individualistiskt vårt samhälle blivit och hur folk sluter sig inom egna bubblor. Man tittar ner i sina telefoner och pluggar in hörlurar i öronen. Rotlöshet bland unga kan också ta sig uttryck i skadegörelse och klotter.

Foto
Cyklar i Hangö. Foto: Yrsa Lindqvist, 2019 (SLS/Hangö i förändring. SLS 2340)

Rörelse

Frågelistans sista tema handlade om rörelse, både om att röra sig i trafiken och som rekreation i naturen. I huvudstadsregionen har metron diskuterats i årtionden och speciellt utbyggnaden västerut. För många innebar metron det facto försämrad kollektivtrafik i och med att många bussturer slopades. Oron och osäkerheten var stor.

Då nyheten om att byggandet av Västmetron, efter år av planering, stridigheter och skandaler, skulle komma igång blev det livligt i bussarna. Folk, som aldrig hade bytt ett ord med någon medpassagerare vaknade till liv. Metron var det gemensamma samtalsämnet. Somliga var för och andra emot byggandet. Jag var emot. Ibland krockade argumenten så att vi närapå hamnade i luven på varandra. Väl framme i kampen var grälet över, vi önskade glatt varandra en bra dag – för att fortsätta gnabbet följande dag med samma eller en annan medresenär. Med tiden avtog diskussionerna och tystnaden sänkte sig precis som tidigare i bussarna. Intresset och blickarna riktades åter mot mobilerna. (Esbo)

För många äldre ställer tekniken till med problem. Biljetter ska numera helst köpas över nätet, i en app i telefonen eller i en automat. I själva fordonet finns det sällan längre möjlighet att köpa biljett och om det finns är det till ett högre pris.

Min uppfattning är att kollektivtrafiken blivit bättre men för en äldre person som jag är, blir det jobbigt att hänga med alla elektroniska krav som ställs för att man ska komma från punkt a till punkt b.” (Sibbo)

De allra flesta skriver om hur viktigt det är att kunna vistas i naturen eller grönområden av något slag. Naturstigar, friluftsområden och motionsspår lockar till sig stora mängder besökare i synnerhet på veckosluten i huvudstadsregionen. Nackdelen är att så många anländer med bil. Men städernas parker är också viktiga rekreationsområden och då handlar det ofta om att promenera och samtidigt njuta av omgivningen.

Jag har varit så lycklig över det nya promenadstråket som vi fått på östra sidan av ån. Där har vi gått mycket på sommaren och också suttit på bänkarna och njutit av att följa med båttrafiken på ån och turistströmmarna längs hamnområdet (Borgå)

Just nu genomlever vi årets mörkaste tid och pendlar främst mellan hemmet, jobbet eller olika aktiviteter. I kollektivtrafiken iakttar jag att många sitter med slutna ögon, i fönstret reflekteras endast den egna spegelbilden. Renoveringsprojekt är inpackade med byggställningar och presenningar likt paket. Vad som händer där inne vet endast byggnadsarbetarna. På landsbygden är mörkret ännu kompaktare och ljusslingor dyker upp här och där redan i början av november.  Julbelysningen har blivit vinterbelysning men rår inte på mörkret. Rörelsen begränsas till det nödvändiga.

Rörelsen, för det mesta går jag mellan vedlidret och huset, nu på dagarna är jag nere på vedbacken för det mesta, brorsan och jag hugger ved för nästa vinter” (Tenala)

När ljuset återvänder är det obarmhärtigt, naturen har ännu inte vaknat och allting avslöjas i sin nakenhet.

April är månaden då längtan att röra på sig blir stark. Det beror på de ljusa kvällarna. Ofta tar vi bilen och ”far ut och kör” nånstans. Det rör sig inte om några längre utfärder, mest håller vi till i den egna kommunen eller i grannkommunerna. Noterar vad som ändrat, nya vägar som dragits, nya hus som kommit till. Skog som avverkats. Förändringarna är rätt små men noterbara. Vi konstaterar också att våren är en avslöjande tid. Allt är brunt och fult, inget gräs och inget löv täcker in bedrövelsen. Men i det fula ligger också det välbekanta och trygga. Den måttliga förändringen kan kännas både enerverande och lugnande (Bennäs, Pedersöre)

Till sist

”Varje människa behöver en vrå av världen” sjöng Peter LeMarc på 1990-talet och det framkom tydligt i alla de svar som sändes in. Platsen där vi bor är inte bara fyra väggar och ett tak, det är också en omgivning som är både materiell och immateriell. Trivsel handlar om rötter, trygghet, engagemang och delaktighet. Utvecklingen kan inte stoppas men en stor inflyttning som förändrar landskapet förändrar strukturer på många plan, inte bara fysiskt. I bästa fall finner de gamla och nya invånarna varandra.

Ett stort tack till alla som deltog i insamlingen. Den här gången fördelades priserna enligt följande:

Frågelistan ingick i insamlingsprojektet Platser i förändring (2017–2019). Du kan läsa mer om projektet i Källan 2/2019 som utkommer den 11 december.

Text: Yrsa Lindqvist