Hösten 2019 lanserade SLS arkiv en kortkurs för gymnasiet, Arkiv i praktiken. Under tiden augusti 2019 – februari 2020 hann drygt hundra ungdomar komma till arkivet för att ta del av den, av vilka ca åttio kom från olika gymnasier och resten från olika linjer vid Helsingfors universitet.
I mars kom coronan och satte stopp för gruppbesöken.
Kursens syfte var – och är fortfarande, bara vi kommer så långt – att via en praktisk workshop belysa arkivens uppgift, innehåll och användbarhet. Vi arbetade med original från ett tidsspann på över hundra år – det äldsta materialet var från 1800-talet och det yngsta från tidigt 2000-tal. Det digitala lyste med sin frånvaro; här handlade det om ett möte med analoga, unika originaldokument – kanske små handskrivna sidor i en anteckningsbok, eller tjocka kartongsidor i ett fotoalbum, eller färggrann tuschtext, eller maskinskrift på lövtunna a-fyror. Original ser olika ut, känns olika, till och med doftar olika. Man vet aldrig vad som finns inne i en arkivmapp innan man öppnat den, och det är en del av upplevelsen på ett arkiv.
På grund av coronan låg det hela på is över våren, men på hösten, då efterfrågan på digitala tjänster och evenemang sköt i höjden, föddes tanken att försöka ordna virtuella arkivbesök. Hela poängen med Arkiv i praktiken hade hittills varit det fysiska mötet mellan fingertopparna och originalmaterialet, så nu gällde det att tänka i nya banor.
Att träffas virtuellt
Ett oväntat problem uppstod då flera studerande dök upp på zoom som svarta rutor, dvs med avstängd kamera. Det här är ju kutym i undervisningssituationer men för en som var inställd på en virtuell träff kändes det underligt. Eleverna ombads därför att i mån av möjlighet sätta på kameran, och det tog inte många sekunder så dök ansiktena upp. Det kändes fint att så många valde att synas – bara den observationen vittnar om att man är inne på ny, främmande mark.
Nu kunde studenterna ju inte själva öppna arkivlådorna och möta dokumenten, så detta måste göras framför kameran. De fick se olika format för text, bild och ljud – skrivstil från början av seklet, ett gammalt album med visitkortsfotografier, ett glasplåtsnegativ, en diabild, ett spolband, en diskett osv., varvat med berättelser ur arkivet om människor och öden. En diskett från 1990-talet visade sig för övrigt vara en helt obekant tingest, en sådan hade man aldrig sett. Diabilden kändes dock igen – ”mina föräldrar har massor med sådana där, vad gör man med dem!?” VHS-kassetten var rentav lite nostalgisk, den påminde om något urgammalt från ens egen barndom.
Studenternas reaktioner
Grupperna, både de som besökt arkivet fysiskt och de som närvarat via zoom, fick svara på några frågor. Hade besöket gett dem någon ny information? Vad visste de nu som de inte vetat tidigare? Fanns något annat de ville lyfta fram?
Generellt kan sägas att eleverna var obekanta med arkiv – de flesta hade aldrig varit på ett arkiv, visste inte att ”man får gå till dem” eller att det inte kostar något. Man kände heller inte till SLS eller att SLS arkiv tar tillvara svenskspråkigt kulturarv i Finland. Eleverna från de fysiska träffarna överraskades också av informationen i själva arkivmaterialet – att det ”fanns så många privata saker” eller ”att man sparat så mycket, till och med något så onödigt som julklappsönskelistor”. Önskelistornas onödighet diskuterades följaktligen, och vid närmare eftertanke innehöll de ju en hel massa värdefull information om sin samtid, om trender eller om teknikens utveckling – till exempel att man kunde önska sig internet i julklapp i slutet av 1990-talet, eller en ”videofilm”.
”Att det var original och inte alltid bara någo’ kopior” var en annan anmärkningsvärd sak som en elev lyfte fram. Och tilläggas bör, att man genomgående handskades väldigt varsamt och respektfullt med originalen.
Feedbacken från de virtuella besöken såg lite annorlunda ut. Det uppskattades att olika exempel visats upp för kameran, men också att det fanns en möjlighet att ställa frågor om det som visades. En kommentar gällde kamerorna – att man hade sett varann hade bidragit till känslan av interaktivitet. Ja, överlag kan man säga att feedbacken för det virtuella besöket mest handlade om att det liknade en fysisk träff – att kunna föra en dialog, att se varann, och synas.
För mig, som alltid irriterat mig på avslutningsfrasen ”vi syns” i stället för ”vi ses”, har dessa ord fått en ny innebörd. I väntan på att kunna ses på riktigt kan vi kanske hoppas på att åtminstone synas.
Text: Nelly Laitinen