Hur ser feminismen ut bland unga finlandssvenskar och hur förhåller sig deras feminism till diskussionen om vithet? Det är frågor som sysselsätter sociologen och genusforskaren Otso Harju, som är en av forskarna i projektet Svenskfinlands nya konturer – identitet, disidentifikation och solidaritet i möten med intima ”andra”.
– Feminism är för mig speciellt en personligt och socialt formad övertygelse om vad som är rätt och fel, ett slags etiskt regelverk, säger Otso Harju.
– Jag är intresserad av hur det här påverkar människors självbild. Ofta tycks och förväntas det ha långtgående konsekvenser för ens liv. Samtidigt kan det av diverse orsaker vara eller kännas omöjligt att de facto leva upp till sätten som man själv upplever att man borde vara på.
Harju framhåller att det pågår en intensiv diskussion om att feminismen i Finland har varit blind i förhållande till rasifiering och väldigt vit. Som en reaktion på det diskuteras nu vithet på många håll för att skapa en starkare medvetenhet om rasifierat förtryck och privilegium, men det finns även en laddad diskussion om ifall vit medvetenhet i sig är värd någonting eller om det bara är navelskåderi.
Problematiserad vithet
Harju konstaterar att allt fler har ett behov av att tänka på och förhålla sig till sin vithet.
– Mitt argument är att det, i alla fall bland så kallat medvetet folk, finns en viss typ av populär förståelse av vithet som någonting som måste beaktas och ifrågasättas. Det här står i kontrast till tidigare forskning som fokuserat mycket på vad som kan kallas vit tystnad eller vit blindhet, det vill säga tanken om att vithet är något outtalat. En följdfråga är då om vitheten faktiskt mister något av sin hegemoniska ställning genom att den uttalas eller om det bara i sig blir en ny form av vit övermakt.
Harjus forskning gäller hur vithet syns när finlandssvenska feminister diskuterar dels sig själva, dels sina möjligheter att agera som något slags samhällspåverkare. Här ser hen en möjlighet att genom det finlandssvenska sammanhanget belysa dagens vithetsdiskussion i förhållande till tidigare diskussioner om ras i Norden.
– Som många vet, fick finnar jobba hårt för att få vara med i vithetsklubben. I Sverige och Europa ansågs de länge vara ”mongoler” eller kanske högst något slags perifert vitt folk. Känt är även att vissa inflytelserika finlandssvenska instanser under början av 1900-talet försökte bevisa att finlandssvenskar var av skandinavisk ras, minsann inte några ugrer.
– I min forskning för jag en diskussion mellan denna historia och dagens diskussioner. Bägge talar om vithet, fast vad man menar är enligt min tolkning väldigt olika saker. I dagens antirasistiska diskussioner kan vit främst förstås som en funktionell beskrivning av hur man bemöts i det vardagliga livet. Historiskt handlade det om att försöka hitta någon slags pseudo-objektiva kriterier för vem som kan eller inte kan kallas vit.
Korstryck mot jag-bilden
Harju ser också att vithetsdiskussionen är ett sätt att diskutera någonting vidare, nämligen konflikten mellan å ena sidan ett politiskt krav på individer att uppvisa en sammanhängande, koherent, självbild och moraliskt logiskt agerande och å andra sidan den komplexa omvärld där människor de facto dras åt olika håll av motstridiga förväntningar.
– Enligt min uppfattning är det typiskt för progressiva politiska tankeströmmar och rörelser att kräva att vi är och agerar koherent, utan större moraliska motsägelser. Dock kan man fråga sig om en individ, som är både strukturellt och emotionellt bunden och begränsad, kan ha något som skulle närma sig fri kontroll över sitt agerande.
Genom att studera vithetsdiskussionen strävar Harju därför efter att beskriva någonting mer allmängiltigt om individers och rörelsers belägenhet.
– Fokus ligger på jag-bygget och jag-förståelse, och det här med vithet är ett väldigt bra sätt att titta på det. Det gäller också andra former av makt eller orättvisor i dagens läge, men i synnerhet här finns det ett individuellt fokus. Det är tanken om samhälleligt engagemang som ett personligt projekt där jaget på något sätt måste fixas för att någonting annat ska kunna fixas.
Marginaliserad minoritet och privilegierad majoritet på samma gång
Inom projektet har Harju intervjuat unga vita finlandssvenska feminister som har en akademisk utbildning och kan sägas tillhöra medelklassen. Hen intresserar sig generellt för människor som kan sägas inneha en strukturellt intressant position, där marginalisering möter privilegium.
– Jag kombinerar case study-intervjuer med feminister i åldern 25–35 år med en närläsning av akademiska och populära diskussioner i Finland under de senaste 10–20 åren. Jag är alltså intresserad av hur människor tolkar en potentiell spänning mellan könad marginalisering och rasifierad centrering, och hur de här tolkningarna har förändrats under årens lopp. Av speciellt intresse är om och hur begreppet finlandssvensk eller de intervjuades egna upplevelser av språklig minoritetsställning spelar in.
– Inom många feministiska diskussioner, både populära och akademiska, har det varit mycket fokus på den egna erfarenheten, speciellt på erfarenheter av marginalisering. Förenklat kan man säga att personliga erfarenheter av någonting, till exempel könat eller rasifierat förtryck, enligt ett visst feministiskt tänkesätt gör en människas förståelse av det här mer intressant, till och med mer giltigt.
Harju framhåller att det speciella med det här sättet att se på erfarenhet är att det uttryckligen gäller erfarenheter av marginalisering eller förtryck.
– Det är alltså betydligt lättare för människor att uppfatta och analysera saker där någon positionerats som mäktigare än en själv, till exempel för en kvinna att förstå den sexism hon utsätts för av män. Vi antas på många sätt vara blinda eller åtminstone något tafatta i situationer där vi själva står i en maktposition. I förhållande till sådant är det bäst att lyssna på andra, tänker man.
– För mig är det intressant att fundera på ifall denna kunskapsmodell återfinns i de intervjuades narrativ, säger Harju. Är deras förhållande till att diskutera kön annorlunda än deras förhållande till vithet? Eller ifrågasätts en sådan uppdelning? Och vilka följder har svaren på dessa frågor för personernas tolkningar av hur ett feministiskt arbete eller liv borde se ut i deras fall?
Harjus undersökning om unga finlandssvenska feminister ska bli en artikel i den antologi som projektgruppen och ytterligare några skribenter arbetar med. Tillsammans med projektledaren, professor Elina Oinas, är Harju även redaktör för antologin.
Avhandling om feminism i Indien
Otso Harju är också på slutrakan med sin doktorsavhandling i genusforskning om feminister i Indien. Även här intresserar hen sig för spänningen mellan de olika positioner som en och samma person kan inneha i förhållande till makt.
– De jag jobbat med i Indien är högutbildade människor av så kallad hög kast och övre medelklass eller överklass.
De har alltså en privilegierad samhällsposition tack vare sin samhällsklass och kast, även om kastväsendet officiellt är avskaffat i Indien sedan länge. Men samtidigt står de i en minoritetsposition i och med att de är kvinnor och feminister. Globalt är de ekonomiskt och politisk marginaliserade.
Harju menar att Indien är mycket intressant just i fråga om moralisk motstridighet.
– Vad händer med feministiska rörelser, vad händer med möjligheten att säga att det här är den feministiska saken vi borde göra i en viss situation när vi är i ett samhälle som Indien där människor har väldigt olika åsikter och väldigt olika positioner i fråga om klass, kast, religion, geografi, språk?
– Den så att säga socialdemokratiska tanken om att vi alla på något sätt är i samma båt, eller att man kan sitta ner och tala om saker tills man hittar en kompromiss som gynnar alla, ter sig väldigt naiv i en situation som denna.
Harju konstaterar att vi i Finland lever i uppfattningen att den feministiska diskussionen har kommit långt, men hen framhåller att den diskussion som förs i Indien de facto är mycket mer nyanserad och mångsidig. Enligt hens åsikt har det här i mångt och mycket att göra med nordisk självgodhet och rasism.
– Så jag tänkte att jag med avhandlingen på något sätt skulle kunna hämta någonting av den diskussionen hit och försöka låta de här två väldigt olika samhällena föra en dialog.
Harjus intresse för Indien väcktes under en resa för snart femton år sedan. Det ledde till att hen tidigt under studietiden var på utbyte vid University of Hyderabad i södra Indien. Efter det har Harju även bott långa perioder i både Delhi och Bangalore.
Text: Nina Edgren-Henrichson